Jag har tidigare berättat om ett projekt för att undersöka nedströmsvandringen hos lax smolt i Winooski River, Vermont, USA med hjälp av radiotelemetri.

För att övervaka de radiomärkta fiskarnas rörelser har vi antenner och loggrar utplacerade längs älven och runt kraftverken. Dessa tar emot och registerar radiosignaler som fiskens radiomärke sänder ut. Vid första kraftverket som smolten möter på sin nedströmsvandring har vi totalt 7 loggrar kopplade till 12 antenner (både vanliga antenner i luften och nedsänkta undervattensantenner). Målet är att se fiskens vägval och uppehållstider/delays vid olika delar av dammen. Vid de två övriga kraftverken som skiljer uppväxtområdena från sjön nöjer vi oss med att kolla på ankomst, passage-tid och överlevnad – och har alltså antenner-loggrar uppströms och nedströms kraftverken. Ytterliggare logger-stationer är utplacerade högre upp i systemet och vid älvens mynning.

Vi använder loggrar som läser av flera frekvenser samtidigt och radiomärken som sänder ut en programmerad kod. Detta gör att vi, i bästa fall, kan registrera en närvarande radiomärkt fisks position (i form av signalstyrka) var tredje sekund. För att få en bättre uppfattning om relationen mellan signalstyrka och position, samt för att testa systemet, har vi fört runt ett radio-märke på olika platser i älven och registrerat signalstyrkor.. Vi har också utforskat störningsmiljön för att, om möjligt, undvika att programmera radiomärkena med koder som ändå flyger runt i luften. Mycket fixande och trixande har det varit men nu känns systemet relativt stabilt och vi är redo för fiskarnas ankomst.

Förra veckan togs smoltfällan i drift och vi har redan märkt de första fiskarna. Mer om detta i en annan blogg-post…

Ted Castro-Santos kastar ett radiomärke uppströms gallret framför turbin-intaget. Öppningen till en by-pass för nedströmsvandrande laxfisk anas vid gallret (som över vattnet är en vägg) och ytspill syns i bakgrunden.

Elsa Goerig, doktorand vid Institut national de la recherche scientifique Centre – Eau Terre Environnement, Quebec, klockar och tar positionsangivelser med hjälpsam övervakning från Bob från Greeen Mountain Power.

Lite rörigt kan det te sig i logger-boxen. Mottagare (loggrar), antennsladdar, sladdar för signalförstärkare (som vi använder när antennsladden mellan antenn och logger är så lång att vi annars riskerar att förlora signlaler), batteri och elkablar,

Och till sist en radiomärkt smolt med antennen släpandes under kroppen.

Nu är smoltstudien över i Ätran över och våra märkta smolt har simmat ut till havet för att växa till sig. Vi hade några eftersläntrare kvar i älven men då sändarnas batteri nu är slut går dessa inte längre att följa. Men vårat arbete här i Ätran är inte slut, utan nu börjar studien på Havsnejonöga. Den 3 maj kl 01:04 simmade det första havsnejonögat igenom fiskräknaren och fångades på film. Just nu håller vi på att slutföra en signalstyrkekarta som vi kan ha som referens senare i analysarbetet. Med dess hjälp kan vi lättare reda ut var den märkta fisken uppehållit sig vid olika tider. Imorgon kommer vi att sätta ut våra ryssjor och den första vittjningen på söndag kommer att bli väldigt spännande.

Fältarbetaren Daniel Nilsson berättar: Jag har nu jobbat ungefär en månad som fältarbetare i projektet “Vänerlaxens fria gång”. Den här delen av projektet är ett led i att få lax och öring att kunna ta sig från Vänern och till sina lekplatser mellan Ekshärad och Höljes. Man vill i framtiden även få laxen att leka uppströms Höljes. Problemet består i alla kraftverk på vägen upp, där det första är placerat i Forshaga ca 2 mil norr om Karlstad.

När fiskarna kommer till Forshaga så är det stopp. Det finns ingen laxtrappa som hjälper de förbi kraftverket. Här har Fortum fått ålagt sig att bygga en fiskfälla. den fungerar då så att lekfisk (fisk som vill uppströms för att leka) själva vandrar in i fällan. Där sorteras de, mäts och transporteras senare upp med tankbil till vatten varifrån de själva kan vandra vidare mot sina lekplatser högre upp i systemet. Vissa laxar kommer sen simma upp och leka medans det finns vissa som vänder neråt och fastnar mellan kraftverken. När laxen har lekt så övervintrar den uppe i systemet och vänder sedan neråt mot Vänern igen. Det gör även de “smolt” (laxyngel) som ska ner och äta sig stora i 2 eller flera år innan de sen ska upp och leka i sin tur. Problemet uppkommer vid nedströmsvandringen där de måste gå genom turbinerna (om det inte spillls vatten vid kraftverken) ner. Turbiner på 7 kraftverk. Det är inte många procent av fiskarna som överlever. Mycket på grund av detta och frikostigt fiske tidigare så har laxfångster gått från 30 000 lekfisk på 1800-talet till ca 500 st idag.

Projektet ”Vänerlaxens fria gång” tar alla dessa delar i anspråk och söker lösningen på problemen. Den delen jag är med på handlar om att effektivisera fällan i Forshaga, det är doktorand Anna Hagelin på KAU som sköter denna delen , och jag är då fältarbetare åt henne och hjälper till med att utföra praktiskt arbete i fält så hon kan sköta andra viktiga delar.

På kraftverket i Forshaga så har vi placerat ut 4 loggrar. En logger är en apparat som registrerar när en speciell sändare passerar eller kommer nära, sändare som vi sätter på lax. Sen gjorde vi en signalkarta i vattnet nedströms kraftverket. Detta för att se vilken väg laxen tar när den närmar sig kraftverket.

Jag och Anna har märkt 28 laxar som kom upp tidigt till fällan, tidigt lekvandrande fiskar som vill upp och leka. Dessa ska då studeras hur de beter sig när de släpps upp mot lekomårdena så tidigt. Anna som satt sändare på 100-tals fiskar utför då själva proceduren medans jag antecknar och hjälper till som en sjuksyster. De laxar vi märker är oftast mellan 70-90 cm så i mina ögon sett inga småfiskar.

Vi har även ett samarbete med en yrkesfiskare på Vänern. Han fiskar bland annat med ryssjor. Stora fångstburar som har långa ledarmar som leder in fisk i buren. I dessa fångas bland annat lax. Lax som vi sätter sändare på . Det har monterats loggrar i varje älvmynning i Klarälven så vi kan se när, och via vilken väg, de märkta laxarna från Vänern stiger upp i älven. När dessa så småningom kommer upp till Forshaga så pejlas de in till fällan. Detta görs både med hjälp av signalkartan och med handpejling.

Karta över området nedströms Forshaga kraftverk. De svarta markeringarna är då signalpunkter. Där har vi haft en sändare som registrerats av loggrarna. Allt för att utröna var laxen vill gå. Till slut så kommer den förhoppningsvis gå in i fällan.

Här poserar Anna stolt med en laxhane som fått en radiosändare. Sändaren kan man se vid ryggfenan

Daniel Nilsson och yrkesfiskaren Måns Bagge på väg ut på Vänern. Märkränna i förgrunden.

/Daniel Nilsson, fältarbetare

Texten är, i något annorlunda utformning, även publicerad på bloggen Nesseman. 

Igår var jag, Anna Hagelin och Stina Gustafsson ute med båt på kraftverksdammen vid Edsforsens kraftverk i Klarälven.

Under våren har vi spårat radiomärkt nedströmsvandrande lax och öring kelt vid kraftverket. Med hjälp av stationäraloggrar har vi kunnat registrera den radiomärkta fiskens rörelser när de kommer till dammen i Edsforsen. När fisken närmar sig loggern registrerar denna radiosignaler från den radiomärkta fisken. Vilken signalstyrka som registreras beror bland annat på sändarens avstånd till loggern, på dess relation i förhållande till antennens riktning och på om det finns sten eller cement mellan sändaren och loggern. För att sedan kunna överföra de olika registrerade signalstyrkorna till en fysisk karta måste vi göra en signalkarta. Därför har vi med en båt fört en sändare runt i dammen samtidigt som vi noga skrivit upp tidpunkter och positionerat oss på en karta. Sedan kollar vi vilka signalstyrkor de olika loggrarna har registrerat när vi befunnit oss på bestämda platser i dammen. Med denna information kan vi  rita en signalkarta. Och denna karta jämför vi tillslut med de signalstyrkor loggrarna registrerat från de olika passerande fiskarna. Målet är att få en bild av hur laxfisken rört sig i och förbi dammen. Såsmåningom kan denna kunskap bidra till en effektiv passageväg – som antingen släpper förbi fisken eller fångar upp den för transport förbi de sju ytterliggare kraftverken som väntar nedströms Edsforsen.

Den här veckan har jag arbetat med höstens logger-data från Edsforsen kraftverk. Vi vill kartlägga de nedströmsvandrande lax keltens beteende vid kraftverksdammen. För att kunna göra detta har vi sedan förra våren haft en uppsättning loggrar, små datorer kopplade till antenner, uppsatta på strategiska platser runt kraftverksdammen i Edsforsen.

Med hjälp av loggrarna har vi kunnat registrera den radiomärkta fiskens rörelser när de kommer till dammen. När fisken närmar sig loggern registrerar denna radiosignaler från den radiomärkta fisken. Vilken signalstyrka som registreras beror bland annat på sändarens avstånd till loggern, på dess relation i förhållande till antennens riktning och på om det finns sten eller cement mellan sändaren och loggern. För att överföra de olika signalstyrkorna till en fysisk karta har vi med en båt fört en sändare runt i dammen och sedan kollat vilka signalstyrkor de olika loggrarna har registrerat när vi befunnit oss på bestämda platser i dammen. Med denna information har vi kunnat rita flera olika signalkartor.

Genom att nu jämföra signalkartorna med de signalstyrkor loggrarna registrerat från passerande fiskar skapar vi en bild av fiskarnas rörelser i dammen. Hur kommer fisken in i dammen? När kommer den in? Hur beter den sig där? Hur länge blir den kvar? Och passerar den dammen genom turbinen eller via spilluckorna?

Inte alla fiskar beter sig likadant. Men om inte allt för lång tid kommer vi förhoppningsvis ha en hyfsad bild av fiskarnas rörelser i dammen.