I början av förra sommaren besökte jag Conte Lab vid Turner Falls, Massachusetts, USA. Labbet ligger vid Connecticut River och här sker en mängd forskning på vandrande fisk och fisk-passage i kraftverksmiljö, både i naturen och i laboratorium. Inomhus har de en enorm ränna, stor som en mindre å. Utomhus fanns en alldeles nybyggd plexiglasränna. I den nyggbyggda ränna undersökte bland andra Elsa Goerig och Theodore Castro-Santos “sprinting performance and swimming behavior/kinematics of American shad, brown trout and smallmouth bass”. Det kan till exempel handla om mot vilka vattenhastigheter kan de simma, hur långt och hur länge. Nedan visas några bilder från experimenten:

Rännan sedd ovanifrån. Fisken befinner sig i bassängen närmast i bild och kan, när den själv väljer, fritt simma uppströms in i rännan.

Rännan sedd från sidan.

American shad (Alosa sapidissima) i rännan. (Foto: Elsa Goerig)

Fisken märktes med pit-tags för att registerar deras rörelser i rännan. Märkena var  fastlimmade vid en krok som fästes i ryggfenan. Fisken filmades också vid vissa positioner i rännan.

Smallmouth bass (Micropterus dolomieu) sedd underifrån (och filmad) med hjälp av en spegel placerad under rännan. (Foto: Elsa Goerig)

Ekonomer och fiskekologer vid University of Massachusetts Amherst konstaterar att fiskvägarna i området inte fungerar tillfredsställande. Frågan är om det beror på att fiskvägar rent generellt inte fungerar, eller om andra faktorer bidrar till utfallet? T.ex. kan nämnas att man vid första kraftverket i Connecticutfloden har en enda fiskhiss på en kilometerbred damm. Självklart kan ett vattendrag med vandringshinder och bra fiskvägar aldrig komma i närheten av ett oreglerat vattendrag, men…

Se även en diskussion på Älvräddarna om artikeln.