Årets fältförsök i Eldbäcken har dragit igång. Tanken är att undersöka öringens habitatval i fiskvägen, samt ta reda på om mängden ved i de olika habitaten har någon inverkan på var öringen trivs. Tidigare studier har visat att död ved har positiv effekt på densiteten av öring, samt på deras tillväxt så det ska bli spännande att se vilka resultat vi får i biokanalen.

För att öringen som används i experimentet inte ska kunna rymma från biokanalen så har fiskspärrar satts upp nedströms och uppströms i fiskvägen. Märkt öring som fastnar i någon av ryssjorna anses ha lämnat systemet och är ute ur experimentet.

Öringar har hämtats i tre omgångar från Särna fiskodling. Tack för hjälpen Stefan och Tom!

Öringarna vägs, mäts och märks med PIT-tags.

Efter att ha simmat runt i en vecka elfiskas öringarna upp. De olika habitaten elfiskas och söks sedan igenom med hjälp av en bärbar PIT-tag-antenn, vilket gör att fler märkta fiskar kan hittas.

En del öringar från pilotprojektet i höstas finns fortfarande kvar i biokanalen och fångas även de. De vägs och mäts och släpps sedan ut utanför fiskspärrarna.

Tyvärr hittas inte alla märkta fiskar. Öringarna kan ha grävt ner sig så djupt att vi varken fångar dem vid elfisket eller hittar dem med hjälp av antennen. Sedan finns det ju andra sätt som små öringar kan försvinna på… Vi har hittat några PIT-tags i större lakar (>27 cm) och dessutom finns både mink, utter och häger i området.

Nästa vecka kommer förhoppningsvis det sista elfisket att utföras. Vi håller tummarna för fint väder och många fångade fiskar!

Studenterna på masterkursen ”Vetenskapliga metoder i sötvattensekologi” skriver här om sina upplevelser i Falkenberg.

“20 maj startade äventyret på Karlstad Universitet inför våra fältdagar i Falkenberg med att vi drillades i konsten att suturera fisk. Det hela föregicks av att vi fick träna på blå disktrasor för att få in sutureringstekniken. Sedan gick vi över till att träna på avlivad fisk under verkliga omständigheter med tidtagning under ingreppet och insättning av sändare och PIT-tags. Som ett sista eldprov fick vi märka bedövad levande öringsmolt.

Dagen därpå packade vi bilarna fulla med fältutrustning och styrde kosan mot Falkenberg. Väl på plats vid Hertings vattenkraftverk startade vi med en rundvandring för att orientera oss i vårt klassrum för de kommande dagarna. Vi tittade på fiskräknaren vid uppströmspassagens början och fiskfällan vid nedströmspassagen. Vi beundrade också det nya lutande intagsgallret och njöt av forsen i den naturlika fiskvägen. Den sköna skåningen Jonas Christiansson, för tillfället ansvarig för uppföljningsprojektet vid Herting, tog väl hand om oss både denna första skakiga dag och resten av vistelsen.

Vi startade fredagen med att titta på när fällan vid nedströmspassagen vittjades, vilket görs dagligen. Utöver några smolt så fanns en kraftigt sälbiten stackars lax. På förmiddagen hade vi besök av årets naturvårdsbiologistudenter från KAU som vi demonstrerade vår nyförvärvade fiskmärkningskunskap för. Vi upprättade tre stationer som studenterna i mindre grupper fick besöka. En där de fick prova på radiopejling av fisk, en där fiskmärkning demonstrerades samt en där de själva fick testa att sy i disktrasor. Studenterna verkade nöjda och glada och vi hade kul. Efter lunch blev det en liten båttur för att vittja ryssjor. Ryssjorna är utplacerade för att fånga uppströmsvandrande havsnejonöga (Petromyzon marinus) som tidigare inte kunnat ta sig förbi kraftverken. Genom att fånga och märka havsnejonöga är målet att undersöka om den nya fiskvägen fungerar även för dem. Men vi kammade noll denna dag, ryssjorna var tomma. Vi hann också med ett besök längs Högvadsån och kvarnen i Nydala och avslutade med en skön promenad vid Sumpafallen. Kvällen avrundades med gemensam grillning på Skrea camping. Kockarna serverade flankstek, fransk potatissallad och ett mustigt rött vin.

Lördagen blev en spännande dag. Direkt på morgonen vittjades nedströmspassagen i vanlig ordning men denna gång fick vi själva ansvara för att håva, artbestämma, räkna och mäta den sprattlande fisken. Sedan var det dags för ryssjorna där vi, hör och häpna, lyckats fånga årets första havsnejonöga. Den oväntade och roliga fångsten kullkastade det planerade schemat för dagen och fokus fick istället läggas på förberedelser för märkning. Nu blev det dessutom plötsligt bråttom att rengöra och rätta till ryssjorna inför den förmodade och efterlängtade anstormningen av havsnejonögon. En högtryckstvätt införskaffades i all hast och ryssjorna plockades upp på land och spolades. När ryssjorna var rena och vi var blöta och nergeggade så sattes de tillbaka i strömmen. Ett konststycke som krävde vältajmat samarbete av fyra man i två gummibåtar. Som en belöning för slitet med ryssjorna fick vi bevittna en exemplarisk radiomärkning utav havsnejonöga utförd av dr Olle Calles.

Sista dagen startade vi med att i ett rasande tempo först vittja nedströmspassagen och sedan ryssjorna. Gårdagens slit med att iordningställa ryssjorna visade sig ha varit mödan värt då vi faktiskt fann ytterligare ett havsnejonöga. Därmed upprepades märkningproceduren, denna gång med Jonas som kirurg. Av nyfikenhet bestämde vi oss också för att pejla gårdagens märkta havsnejonöga. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Efter att ha letat i närområdet vid kraftverket utan resultat fortsatte vi cirka 2 km nedströms ända till Tullbron i Falkenbergs centrum. (På vägen passerades även Vallarnas friluftsteater där Johannes passade på att kliva upp på scen och framföra ”Gubben Noak” på munspel för oss.) Men fortfarande hörde vi inga signaler och vände med tunga steg åter till Herting och grubblade på vad som hade gått snett. Var det sändaren som inte fungerade? Hade havsnejonögat rymt? Eller var det något fel på vår mottagare? Det visade sig dock att det eftersökta objektet hela tiden befunnit sig vid kraftverket. Den hade gömt sig i en av betongfickorna vid turbinutloppet vilket gjorde att signalen blev svår att uppfatta. Att äntligen få lägga in positionen i GIS-programmet på surfplattan kändes som en perfekt avslutning på mycket lärorika, roliga och berikande fältdagar.

Och förresten, alla våra övningsmärkta öringar lever ännu.

Emmy, Johannes, Kristin, Peter, Pia och Simon”

Idag pratade John Piccolo om smoltmigrationen i Klarälven på seminariet  ”Understanding smolt  migration in Klarälven”. Under två år (2012 och 2013) har John Piccolo med fältarbetare och nordlig experthjälp fångat smolt med ryssja i Edebäck (strax uppströms Edsforsen, det åttende kraftverket från Vänern och det första kraftverket de nedströmsvandrande smolten stöter på i sin vandring mot sjön).

Syftet med arbetet har varit flerfaldigt: För det första har man kunnat studera smoltvandringsperioden som sådan. När och hur länge vandrar smolten? Detta har arbetet med ryssjan gett en tydligare bild av då smolt fångats från början av maj och en bra bit in juli. Denna kunskap kan potentiellt användas för att tajma spill-vatten vid kraftverken eller andra åtgärder för att underlätta överlevnaden i vandringen i den utbyggda delen av älven. Man skulle även kunna tänka sig att information om den naturliga smoltvandringsperioden kan användas för att tajma utsättningen av den odlade fisken. Vidare är det – eftersom smolt märkts, satts upp uppströms ryssjan och i vissa fall återfångats i den – möjligt att uppskatta antalet vandrande smolt. En uppskattning av smolt-produktionen i älven kan sedan relateras till habitatkvalitet, antal lekfisk, överlevnadstal i älv och sjö. Det framtida målet är, för John Piccolo, att kunna skapa en modell av laxpopulationen som sammanlänkar laxens skiftande habitat (lekplatser, uppväxtplatser, vandring, sjö osv) och livshistoriefaser.en annan vision är att kunna studera “ecoevolutionary dynamics” där till exempel populationsmodeller, evolution och klimatförändringar analyseras. För detta krävs dock ytterligare och rejäla ansträngningar – både i älv och sjö.

John avslutade med att trycka på värdet av att få igång ett smoltmonitoring-program i Klarälven. Föredraget följdes av diskussion om Klarälvslaxen och dess framtid.

Fältarbetaren Daniel Nilsson berättar: Jag har nu jobbat ungefär en månad som fältarbetare i projektet “Vänerlaxens fria gång”. Den här delen av projektet är ett led i att få lax och öring att kunna ta sig från Vänern och till sina lekplatser mellan Ekshärad och Höljes. Man vill i framtiden även få laxen att leka uppströms Höljes. Problemet består i alla kraftverk på vägen upp, där det första är placerat i Forshaga ca 2 mil norr om Karlstad.

När fiskarna kommer till Forshaga så är det stopp. Det finns ingen laxtrappa som hjälper de förbi kraftverket. Här har Fortum fått ålagt sig att bygga en fiskfälla. den fungerar då så att lekfisk (fisk som vill uppströms för att leka) själva vandrar in i fällan. Där sorteras de, mäts och transporteras senare upp med tankbil till vatten varifrån de själva kan vandra vidare mot sina lekplatser högre upp i systemet. Vissa laxar kommer sen simma upp och leka medans det finns vissa som vänder neråt och fastnar mellan kraftverken. När laxen har lekt så övervintrar den uppe i systemet och vänder sedan neråt mot Vänern igen. Det gör även de “smolt” (laxyngel) som ska ner och äta sig stora i 2 eller flera år innan de sen ska upp och leka i sin tur. Problemet uppkommer vid nedströmsvandringen där de måste gå genom turbinerna (om det inte spillls vatten vid kraftverken) ner. Turbiner på 7 kraftverk. Det är inte många procent av fiskarna som överlever. Mycket på grund av detta och frikostigt fiske tidigare så har laxfångster gått från 30 000 lekfisk på 1800-talet till ca 500 st idag.

Projektet ”Vänerlaxens fria gång” tar alla dessa delar i anspråk och söker lösningen på problemen. Den delen jag är med på handlar om att effektivisera fällan i Forshaga, det är doktorand Anna Hagelin på KAU som sköter denna delen , och jag är då fältarbetare åt henne och hjälper till med att utföra praktiskt arbete i fält så hon kan sköta andra viktiga delar.

På kraftverket i Forshaga så har vi placerat ut 4 loggrar. En logger är en apparat som registrerar när en speciell sändare passerar eller kommer nära, sändare som vi sätter på lax. Sen gjorde vi en signalkarta i vattnet nedströms kraftverket. Detta för att se vilken väg laxen tar när den närmar sig kraftverket.

Jag och Anna har märkt 28 laxar som kom upp tidigt till fällan, tidigt lekvandrande fiskar som vill upp och leka. Dessa ska då studeras hur de beter sig när de släpps upp mot lekomårdena så tidigt. Anna som satt sändare på 100-tals fiskar utför då själva proceduren medans jag antecknar och hjälper till som en sjuksyster. De laxar vi märker är oftast mellan 70-90 cm så i mina ögon sett inga småfiskar.

Vi har även ett samarbete med en yrkesfiskare på Vänern. Han fiskar bland annat med ryssjor. Stora fångstburar som har långa ledarmar som leder in fisk i buren. I dessa fångas bland annat lax. Lax som vi sätter sändare på . Det har monterats loggrar i varje älvmynning i Klarälven så vi kan se när, och via vilken väg, de märkta laxarna från Vänern stiger upp i älven. När dessa så småningom kommer upp till Forshaga så pejlas de in till fällan. Detta görs både med hjälp av signalkartan och med handpejling.

/Daniel Nilsson, fältarbetare

Texten är, i något annorlunda utformning, även publicerad på bloggen Nesseman. 

Äntligen har våren också kommit till Edebäck. Den sista veckan har vädret varit – iaf för det mesta, soligt och varmt. Igår bytte vi den gamla ryssjan till en ny och fixade några andra saker med ledningsarmarna, så nu borde allt vara färdigt innan laxsmolten börjar sin vandring. Hittills har vi fått gott med öring varav idag var det bästa dygnet hittils med 8st. Vi även fått bland annat id, lake och mört de sista dagen. Sik verkar dock ha slutat att röra sig då vi ej fått en enda på flera dagar.

Vi även fått ett par öringkelt. Kommer bli intressant att se hur många vi kommer få de kommande veckorna.

 

Mvh Teemu & Oscar

 

 

Nu efter en tung vecka kan jag glatt säga att ryssjan står helt klar i vattnet sedan igår och fisket har börjat. Under veckan fick några av oss känna hur tungt det är att bygga en riktigt ryssja i form av träningsvärk. Men nu när allt är färdigt känns det så mycket bättre. Vi har också redan lyckats få de första fiskarna. Igår var det en gädda, två sikar och en stationär öring. I dag fick vi en gädda, två sikar, en lax-parr och fyra vilda öringar varav två var smoltifierade. Men nu när allt har börjat så här bra utan några större problems är det dags att knacka träd och önska att allt forsätter som det har börjat. Det kommer möjligen ta en vecka eller mer innan laxsmolten börjar röra sig så hoppas vi kommer få gott om öring innan dess.

Mvh Teemu

Nu i veckan började ett litet byggnadsprojekt i Klarälven norr om Edebäcks kraftverk. I ett INTERREG-projekt som utförs av Länsstyrelsen Värmland och Kau ska en smoltryssja byggas för att skatta hur mycket vild lax det produceras i Klarälven. Med ryssjan kommer vi försöka fånga de nedströmsvandrande smolten, märka laxsmolten och sedan släppa tillbaks dem i vattnet uppströms och fånga några av dem igen. Med hjälp av återfångstdata kan vi sedan beräkna hur mycket smolt som är på väg ut mot Vänern.

I måndags började vi med installationen av smoltryssjan. Thomas Hasselborg från Norrbottens Länsstyrelse är med för att bidra med sin erfarenhet. Vi hoppas att ryssjan är fiskbar mot slutet av veckan, innan smolten börjar sin vandring.

Vi kommer med nya inlägg under projektets gång.

Mvh. Teemu, Oscar och Johannes

Hej!

Peter Olsson heter jag och kommer i samband med mitt examensarbete blogga om det här med hopp om intressant och lärorik läsning. Syftet med examensarbete är att undersöka hur aspen (Aspius aspius) beter sig om den flyttas över vandringshinder i de åar där den naturligt leker, mao. Utreda förutsättningarna för återkolonisation om fiskvägar byggs eller vandringshinder tas bort. För att kunna göra detta kommer 20 aspar att radiomärkas och följas. Studien görs i Glumman ca två mil öster om Karlstad och jag har nu sedan 11 dagar haft en ryssja i ån för att fånga in asp. Hittills har jag fångat 13 olika arter men dessvärre ingen asp. Glädjande nog verkar det vara mycket fisk i rörelse i ån då det de två senaste dagarna har varit betydligt större fångster än tidigare, mestadels små mört, björkna och braxen. Förhoppningsvis kommer aspen också snart .

Återkommer när den första aspen fångats.

Mvh Peter

Idag var det inget trevligt att pejla de radiomärkta havsnejonögonen. Det regnade precis hela dagen och jag vart totalt jätteblöt. Börjar få lite rutin på att pejla dem nu och man vet vart man ska köra eller gå för att hitta dem. De är fortfarande väldigt lite vatten där vi har ryssjan men den fångar tydligen fortfarande bra, för idag hade vi två stycken havsnejonögon. I morgon kommer Lasse tillbaka ska bli skönt och få lite hjälp igen.

De har gått två dagar sedan Paolo åkte hem till Italien, de dagarna har varit jäktiga och de har varit fullt upp med både de ena och de andra. I första hand har det pejlats och jag  försökt att positionsbestämma var havsnejonögonen har befunnits sig. De som vi satte ut ovanför herting verkar göra sitt första stopp när de når Fors. En del av dem har nu kommit upp mot Ätrafors, fast de är ännu bara en av dem som har simmat upp i högvadsån. De som är utsatta nedanför herting, verkar simma runt vid utloppen till de båda kraftverken, i hopp om att hitta en väg vidare upp i systemet.

Som kanske nämnts tidigare har vi fortfarande den stora ryssjan ute, i hopp om att kunna få ett litet begrepp om hur många havsnejonögon de kommer upp i ätran för att lek. Detta är så klart svårt, när inte vet exakt hur bra ryssjan fångar.  Som de ser ut nu, är de så lite vatten vid laxbron att ledarmarna blir mer som ett nät, än som ledarmar och i dag hade vi noll fiskar i ryssjan.

Den lilla ryssjan har spänts upp mellan några träd i hopp om att kunna fånga några landkrabbor 😉