Kursdeltagare från Masterkursen “Vetenskapliga metoder i sötvattenekologi” rapporterar om en intensiv fältvecka:

“Måndagen den 24 april gick startskottet för fältveckan på Karlstads Universitet. Under kurserns första del fick vi lära oss konsten att suturera fisk och designa experiment. Första dagen fick vi lyssna till professor Erik Petersson från SLU berätta om etik och lagar kring djurförsök. Dagen fortsatte med förberedelser inför ett labbexperiment där vi studerade hur temperaturen i vattnet under laxens äggstadie påverkar dess förmåga att födosöka som ung fisk.Tisdagen och oKknsdagen ägnades åt labbexperimentet respektive arbete med sutur, bedövning och märkning av lax. Vi förberedde också inför fältarbete och resa till Ätran och Hertings krafverk där merparten av resten av veckan spenderades.

Väl på plats i Herting fick vi en rundvandring för att få kunskap om hur det ser ut och vilka åtgärder som har gjorts för att förbättra fiskens vandring förbi vattenkraftverket. Dagen efter blev vi indelade i tre grupper där varje grupp körde varsin station per dag. Den första station behandlade telemetri, där vi fick lära oss pejla radiosändare med mobil radiomottagare. Vi fick även lära oss mycket om tekniken. Andra stationen gick ut på att artbestämma, mäta och märka ett givet antal fisk fångade i en Wolf –trap-liknande fälla. Resten av den infångade fisken artbestämdes, räknades och släpptes ut. I den tredje stationen fick vi lära oss att fiska med ryssjor. Utöver arbetet i de olika stationerna ägnades en av dagarna till att besöka mindre kraftverk uppströms i Ätran, och se hur de har löst fiskvandringen förbi kraftverken Nydala kvarn och Vebro kraftverk i Vessigebro. I Nydala kollade vi på en fiskfälla och i Vessigebro fick vi se en ålyngeluppsamlare. Vi besökte även laxlekvatten vid naturreservatet Sumpafallen.

Sammantaget en trevlig och givande vecka med nya kunskaper samt erfarenheter! Vi rekommenderar stark denna kurs för framtida studenter, speciellt om du har ett intresse för vatten och fisk!

Fokuserade studenter som undersöker de olika nivåer som finns uppstår vid bedövning av lab.

Maria Stjärnlöv och Lena Andersson pejlar efter radiosändare som har lagts ut på olika ställen runt Herting som är en av de olika stationerna.

Helena Winser, Robin Lindgren, Niclas Carlsson och Edvin Rapp vittjar den Wolf-trap-liknande fällan.

Mätning av Jessica Dolk och Niclas Carlsson av den stora gäddan som fångades i Wolf-trapen. Edvin Rapp ansvarade för protokollföringen.

Sara Brodin, Geni Zanol och Jonas Elghagen vittjar och tar upp ryssor som var en av stationerna

Ålyngeluppsamlare hos kraftverket i Vebro.

Hela gänget – studenter och lärare.

Studenterna på masterkursen ”Vetenskapliga metoder i sötvattensekologi” skriver här om sina upplevelser i Falkenberg.

Ryssjan placeras ut.

“20 maj startade äventyret på Karlstad Universitet inför våra fältdagar i Falkenberg med att vi drillades i konsten att suturera fisk. Det hela föregicks av att vi fick träna på blå disktrasor för att få in sutureringstekniken. Sedan gick vi över till att träna på avlivad fisk under verkliga omständigheter med tidtagning under ingreppet och insättning av sändare och PIT-tags. Som ett sista eldprov fick vi märka bedövad levande öringsmolt.

Dagen därpå packade vi bilarna fulla med fältutrustning och styrde kosan mot Falkenberg. Väl på plats vid Hertings vattenkraftverk startade vi med en rundvandring för att orientera oss i vårt klassrum för de kommande dagarna. Vi tittade på fiskräknaren vid uppströmspassagens början och fiskfällan vid nedströmspassagen. Vi beundrade också det nya lutande intagsgallret och njöt av forsen i den naturlika fiskvägen. Den sköna skåningen Jonas Christiansson, för tillfället ansvarig för uppföljningsprojektet vid Herting, tog väl hand om oss både denna första skakiga dag och resten av vistelsen.

Vi startade fredagen med att titta på när fällan vid nedströmspassagen vittjades, vilket görs dagligen. Utöver några smolt så fanns en kraftigt sälbiten stackars lax. På förmiddagen hade vi besök av årets naturvårdsbiologistudenter från KAU som vi demonstrerade vår nyförvärvade fiskmärkningskunskap för. Vi upprättade tre stationer som studenterna i mindre grupper fick besöka. En där de fick prova på radiopejling av fisk, en där fiskmärkning demonstrerades samt en där de själva fick testa att sy i disktrasor. Studenterna verkade nöjda och glada och vi hade kul. Efter lunch blev det en liten båttur för att vittja ryssjor. Ryssjorna är utplacerade för att fånga uppströmsvandrande havsnejonöga (Petromyzon marinus) som tidigare inte kunnat ta sig förbi kraftverken. Genom att fånga och märka havsnejonöga är målet att undersöka om den nya fiskvägen fungerar även för dem. Men vi kammade noll denna dag, ryssjorna var tomma. Vi hann också med ett besök längs Högvadsån och kvarnen i Nydala och avslutade med en skön promenad vid Sumpafallen. Kvällen avrundades med gemensam grillning på Skrea camping. Kockarna serverade flankstek, fransk potatissallad och ett mustigt rött vin.

Ett av de fångade havsnejonögonen på märkningsbordet.

Lördagen blev en spännande dag. Direkt på morgonen vittjades nedströmspassagen i vanlig ordning men denna gång fick vi själva ansvara för att håva, artbestämma, räkna och mäta den sprattlande fisken. Sedan var det dags för ryssjorna där vi, hör och häpna, lyckats fånga årets första havsnejonöga. Den oväntade och roliga fångsten kullkastade det planerade schemat för dagen och fokus fick istället läggas på förberedelser för märkning. Nu blev det dessutom plötsligt bråttom att rengöra och rätta till ryssjorna inför den förmodade och efterlängtade anstormningen av havsnejonögon. En högtryckstvätt införskaffades i all hast och ryssjorna plockades upp på land och spolades. När ryssjorna var rena och vi var blöta och nergeggade så sattes de tillbaka i strömmen. Ett konststycke som krävde vältajmat samarbete av fyra man i två gummibåtar. Som en belöning för slitet med ryssjorna fick vi bevittna en exemplarisk radiomärkning utav havsnejonöga utförd av dr Olle Calles.

Sista dagen startade vi med att i ett rasande tempo först vittja nedströmspassagen och sedan ryssjorna. Gårdagens slit med att iordningställa ryssjorna visade sig ha varit mödan värt då vi faktiskt fann ytterligare ett havsnejonöga. Därmed upprepades märkningproceduren, denna gång med Jonas som kirurg. Av nyfikenhet bestämde vi oss också för att pejla gårdagens märkta havsnejonöga. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Efter att ha letat i närområdet vid kraftverket utan resultat fortsatte vi cirka 2 km nedströms ända till Tullbron i Falkenbergs centrum. (På vägen passerades även Vallarnas friluftsteater där Johannes passade på att kliva upp på scen och framföra ”Gubben Noak” på munspel för oss.) Men fortfarande hörde vi inga signaler och vände med tunga steg åter till Herting och grubblade på vad som hade gått snett. Var det sändaren som inte fungerade? Hade havsnejonögat rymt? Eller var det något fel på vår mottagare? Det visade sig dock att det eftersökta objektet hela tiden befunnit sig vid kraftverket. Den hade gömt sig i en av betongfickorna vid turbinutloppet vilket gjorde att signalen blev svår att uppfatta. Att äntligen få lägga in positionen i GIS-programmet på surfplattan kändes som en perfekt avslutning på mycket lärorika, roliga och berikande fältdagar.

Och förresten, alla våra övningsmärkta öringar lever ännu.

Emmy, Johannes, Kristin, Peter, Pia och Simon”

Vi har nu märkt över hälften av laxsmolten i projektet för att undersöka nedströmsvandringen hos landlocked lax i Winooski River, Vermont, USA. Vi märker både vilda (eller egentligen “fry-stocked” –  alltså utsatta på uppväxtplatser i älven som yngel) och odlade smolt. De vilda fiskarna fångas i en screw-trap i Huntington River, ett biflöde till Winooski River. Smolten förses med radiosändare, tillåts återhämta sig och släpps ut alldeles nedströms fällan. De odlade smolten förs direkt från odlingen till floden, märks, återhämtar sig och släpps sedan ut på samma plats som de vilda fiskarna. Vi följer sedan de märka fiskarna med hjälp av stationära loggrar under deras nedströmsvandring. Vi planerar att även pejla fisken från kanot och båt på olika sträckor av floden.

De vilda smolten (fry-stocked) fångas i en screw-trap i Huntington River.

Ett mindre snitt görs på buksida av en odlad fisk. I Winooski-systemt klipper de en bukfena på de odlade fiskarna som släpps ut i älven som smolt.

Sändarens antenn förs ut genom ett separat utgångshål innan sändaren placeras i fisken.

Snittet sys igen med ett stygn. Under operationen förses den sövda och bedövade fisken med ett konstant vattenflöde över gälarna (slang i fiskens mun).

Efter operationen återmämtar sig fisken först i en behållare på land och sedan i en bur direkt i vattendraget.

Jag har tidigare berättat om ett projekt för att undersöka nedströmsvandringen hos lax smolt i Winooski River, Vermont, USA med hjälp av radiotelemetri.

För att övervaka de radiomärkta fiskarnas rörelser har vi antenner och loggrar utplacerade längs älven och runt kraftverken. Dessa tar emot och registerar radiosignaler som fiskens radiomärke sänder ut. Vid första kraftverket som smolten möter på sin nedströmsvandring har vi totalt 7 loggrar kopplade till 12 antenner (både vanliga antenner i luften och nedsänkta undervattensantenner). Målet är att se fiskens vägval och uppehållstider/delays vid olika delar av dammen. Vid de två övriga kraftverken som skiljer uppväxtområdena från sjön nöjer vi oss med att kolla på ankomst, passage-tid och överlevnad – och har alltså antenner-loggrar uppströms och nedströms kraftverken. Ytterliggare logger-stationer är utplacerade högre upp i systemet och vid älvens mynning.

Vi använder loggrar som läser av flera frekvenser samtidigt och radiomärken som sänder ut en programmerad kod. Detta gör att vi, i bästa fall, kan registrera en närvarande radiomärkt fisks position (i form av signalstyrka) var tredje sekund. För att få en bättre uppfattning om relationen mellan signalstyrka och position, samt för att testa systemet, har vi fört runt ett radio-märke på olika platser i älven och registrerat signalstyrkor.. Vi har också utforskat störningsmiljön för att, om möjligt, undvika att programmera radiomärkena med koder som ändå flyger runt i luften. Mycket fixande och trixande har det varit men nu känns systemet relativt stabilt och vi är redo för fiskarnas ankomst.

Förra veckan togs smoltfällan i drift och vi har redan märkt de första fiskarna. Mer om detta i en annan blogg-post…

Ted Castro-Santos kastar ett radiomärke uppströms gallret framför turbin-intaget. Öppningen till en by-pass för nedströmsvandrande laxfisk anas vid gallret (som över vattnet är en vägg) och ytspill syns i bakgrunden.

Elsa Goerig, doktorand vid Institut national de la recherche scientifique Centre – Eau Terre Environnement, Quebec, klockar och tar positionsangivelser med hjälpsam övervakning från Bob från Greeen Mountain Power.

Lite rörigt kan det te sig i logger-boxen. Mottagare (loggrar), antennsladdar, sladdar för signalförstärkare (som vi använder när antennsladden mellan antenn och logger är så lång att vi annars riskerar att förlora signlaler), batteri och elkablar,

Och till sist en radiomärkt smolt med antennen släpandes under kroppen.

Under våren kommer vi undersöka nedströmsvandring av landlocked lax i Winooski River, Vermont, USA. Vi ska under maj månad radiomärka smolt och följa deras migrationshastighet, vägval och överlevnad förbi de tre nedersta kraftverken i systemet. Det är dessa tre kraftverk som skiljer tillgängliga (via fisklift och transport) lekplatser från sjön, Lake Champlain. Det finns by-passes installerade vid kraftverken men kunskap om deras funktion saknas. Efter årets smoltvandring vet vi förhoppningsvis mer!

Detta är ett delprojekt där U.S. Fish and Wildlife Service, the Conte Anadromous Fish Research Center i Turners Falls och the Vermont Fish and Wildlife Department deltar. Det är en del av ett större projekt där målet är att återfå ett livskraftigt vilt bestånd av Atlantlax lax i Winooski River och Lake Champlain.

Hittills har vi varit upptagna med att installera och testa antenner och loggrar. Mer följer…

Just nu är höstens nedströmsvandring av lax (och öring) kelt i Klarälven i full gång. Vi följer ett fyrtiotal radiomärkta laxars öden och äventyr och hoppas samla in intressant information. Detta är tredje säsongen i rad som vi med radiotelemetri följer den utlekta laxens vandring och beteende i älven. Av störst vikt, inför framtida fiskvandringsåtgärder, är kanske att vinna ytterligare kunskap om fiskens beteende vid det första vattenkraftverket (Edsforsen) som de stöter på under sin nedströmsvandring.

Höst vid Edsforsens damm, Klarälven.

Gallret vid ett av turbinintagen vid Edsforsens kraftverk. Om man kollar noga kan man i högra hörnet se tre-fyra kelt som står och undrar (?) vart de ska ta vägen.

Fältarbetaren Daniel Nilsson berättar: Jag har nu jobbat ungefär en månad som fältarbetare i projektet “Vänerlaxens fria gång”. Den här delen av projektet är ett led i att få lax och öring att kunna ta sig från Vänern och till sina lekplatser mellan Ekshärad och Höljes. Man vill i framtiden även få laxen att leka uppströms Höljes. Problemet består i alla kraftverk på vägen upp, där det första är placerat i Forshaga ca 2 mil norr om Karlstad.

När fiskarna kommer till Forshaga så är det stopp. Det finns ingen laxtrappa som hjälper de förbi kraftverket. Här har Fortum fått ålagt sig att bygga en fiskfälla. den fungerar då så att lekfisk (fisk som vill uppströms för att leka) själva vandrar in i fällan. Där sorteras de, mäts och transporteras senare upp med tankbil till vatten varifrån de själva kan vandra vidare mot sina lekplatser högre upp i systemet. Vissa laxar kommer sen simma upp och leka medans det finns vissa som vänder neråt och fastnar mellan kraftverken. När laxen har lekt så övervintrar den uppe i systemet och vänder sedan neråt mot Vänern igen. Det gör även de “smolt” (laxyngel) som ska ner och äta sig stora i 2 eller flera år innan de sen ska upp och leka i sin tur. Problemet uppkommer vid nedströmsvandringen där de måste gå genom turbinerna (om det inte spillls vatten vid kraftverken) ner. Turbiner på 7 kraftverk. Det är inte många procent av fiskarna som överlever. Mycket på grund av detta och frikostigt fiske tidigare så har laxfångster gått från 30 000 lekfisk på 1800-talet till ca 500 st idag.

Projektet ”Vänerlaxens fria gång” tar alla dessa delar i anspråk och söker lösningen på problemen. Den delen jag är med på handlar om att effektivisera fällan i Forshaga, det är doktorand Anna Hagelin på KAU som sköter denna delen , och jag är då fältarbetare åt henne och hjälper till med att utföra praktiskt arbete i fält så hon kan sköta andra viktiga delar.

På kraftverket i Forshaga så har vi placerat ut 4 loggrar. En logger är en apparat som registrerar när en speciell sändare passerar eller kommer nära, sändare som vi sätter på lax. Sen gjorde vi en signalkarta i vattnet nedströms kraftverket. Detta för att se vilken väg laxen tar när den närmar sig kraftverket.

Jag och Anna har märkt 28 laxar som kom upp tidigt till fällan, tidigt lekvandrande fiskar som vill upp och leka. Dessa ska då studeras hur de beter sig när de släpps upp mot lekomårdena så tidigt. Anna som satt sändare på 100-tals fiskar utför då själva proceduren medans jag antecknar och hjälper till som en sjuksyster. De laxar vi märker är oftast mellan 70-90 cm så i mina ögon sett inga småfiskar.

Vi har även ett samarbete med en yrkesfiskare på Vänern. Han fiskar bland annat med ryssjor. Stora fångstburar som har långa ledarmar som leder in fisk i buren. I dessa fångas bland annat lax. Lax som vi sätter sändare på . Det har monterats loggrar i varje älvmynning i Klarälven så vi kan se när, och via vilken väg, de märkta laxarna från Vänern stiger upp i älven. När dessa så småningom kommer upp till Forshaga så pejlas de in till fällan. Detta görs både med hjälp av signalkartan och med handpejling.

Karta över området nedströms Forshaga kraftverk. De svarta markeringarna är då signalpunkter. Där har vi haft en sändare som registrerats av loggrarna. Allt för att utröna var laxen vill gå. Till slut så kommer den förhoppningsvis gå in i fällan.

Här poserar Anna stolt med en laxhane som fått en radiosändare. Sändaren kan man se vid ryggfenan

Daniel Nilsson och yrkesfiskaren Måns Bagge på väg ut på Vänern. Märkränna i förgrunden.

/Daniel Nilsson, fältarbetare

Texten är, i något annorlunda utformning, även publicerad på bloggen Nesseman. 

Av fjolårets märkta vilda Klarälvslaxar kunde vi se att andelen fallbacks, de fiskar som vänder nedströms innan lek, var betydligt högre hos de tidiga individerna jämfört med de sena. För att ytterligare testa detta har i år ytterligare 28 tidiga Klarälvslaxar märkts med radiosändare innan upptransport förbi kraftverken. Vi följer nu fisken fram till lek för att se om leken verkar lyckosam eller om de vänder neröver.

Att fler vände om innan lek kan ha att göra med att de är mindre lekmogna och mer benägna att söka än de som går upp senare på säsongen. Tyvärr uteblir leken för de individer som passerar nedströms kraftverket i Edsforsen då det inte finns några lämpliga lekplatser nedan och ingen passageväg upp förbi kraftverket.

Utsättning av en radiomärkt lax i Klarälven: