Anna Hagelin, tjänstledig doktorand vid Karlstads Universitet, jobbar med återetablieringen av havsvandrande lax och öring i Dalälven. Som en del av detta arbete studeras hur vandrande laxfisk beter sig på ännu otillgängliga (pga av kraftverksdammar) områden av älven. Under hösten har lekvandrande öring fångats vid Älvkarleby, den nedersta kraftverksdammen i Dalälven, radiomärkts och transporterats upp till ett nyligen restaurerat lekområde i Gysinge, vid Färnebofjärdens Nationalpark. Här har sedan öringens rörelser och val av lekplatser studerats.

Länstyrelsen i Gävleborg har gjort en film om fiskmärkningen. Se den här:

Läs mer om projektet på “Projekt LIV – laxfisk i nedre Dalälven” på Länsstyrelsens hemsida.

Jag har tidigare berättat om ett projekt för att undersöka nedströmsvandringen hos lax smolt i Winooski River, Vermont, USA med hjälp av radiotelemetri.

För att övervaka de radiomärkta fiskarnas rörelser har vi antenner och loggrar utplacerade längs älven och runt kraftverken. Dessa tar emot och registerar radiosignaler som fiskens radiomärke sänder ut. Vid första kraftverket som smolten möter på sin nedströmsvandring har vi totalt 7 loggrar kopplade till 12 antenner (både vanliga antenner i luften och nedsänkta undervattensantenner). Målet är att se fiskens vägval och uppehållstider/delays vid olika delar av dammen. Vid de två övriga kraftverken som skiljer uppväxtområdena från sjön nöjer vi oss med att kolla på ankomst, passage-tid och överlevnad – och har alltså antenner-loggrar uppströms och nedströms kraftverken. Ytterliggare logger-stationer är utplacerade högre upp i systemet och vid älvens mynning.

Vi använder loggrar som läser av flera frekvenser samtidigt och radiomärken som sänder ut en programmerad kod. Detta gör att vi, i bästa fall, kan registrera en närvarande radiomärkt fisks position (i form av signalstyrka) var tredje sekund. För att få en bättre uppfattning om relationen mellan signalstyrka och position, samt för att testa systemet, har vi fört runt ett radio-märke på olika platser i älven och registrerat signalstyrkor.. Vi har också utforskat störningsmiljön för att, om möjligt, undvika att programmera radiomärkena med koder som ändå flyger runt i luften. Mycket fixande och trixande har det varit men nu känns systemet relativt stabilt och vi är redo för fiskarnas ankomst.

Förra veckan togs smoltfällan i drift och vi har redan märkt de första fiskarna. Mer om detta i en annan blogg-post…

Ted Castro-Santos kastar ett radiomärke uppströms gallret framför turbin-intaget. Öppningen till en by-pass för nedströmsvandrande laxfisk anas vid gallret (som över vattnet är en vägg) och ytspill syns i bakgrunden.

Elsa Goerig, doktorand vid Institut national de la recherche scientifique Centre – Eau Terre Environnement, Quebec, klockar och tar positionsangivelser med hjälpsam övervakning från Bob från Greeen Mountain Power.

Lite rörigt kan det te sig i logger-boxen. Mottagare (loggrar), antennsladdar, sladdar för signalförstärkare (som vi använder när antennsladden mellan antenn och logger är så lång att vi annars riskerar att förlora signlaler), batteri och elkablar,

Och till sist en radiomärkt smolt med antennen släpandes under kroppen.

Lars og Lars är ett norsk fiskeprogram på kvällstidning VGs hemsida. För den som orkar med en viss dos skrikig norsk reklam kan man här se ett litet reportage om radiomärkning av öringsmolt i Guldbrandsdalslågen-Mjösa-systemet. Det är NRRV bekanta Mårten Kraabol som märker och intervjuas.

Under de senaste veckorna har vi radiomärkt ytterligare ett knappt 30-tal lekvandrande laxar i Klarälven. Som vanligt märker vi dem när de fångats i fiskfällan i Forshaga. Våra radiomärkta laxar transporteras sedan tillsammans med de andra lekvandrande laxarna (och enstaka öringar) i tankbil föbi 8 vattenkraftverk och släpps ut uppströms Edsforsens kraftverk. Härifrån får de sedan själva fortsätta vandringen mot lekplatser i Nordvärmland.

Huvudsyftet med dessa fiskar är att återigen kolla på rörelse och beteende under nedströmsvandringen efter leken, när lekfisken blivit kelt. Särskilt intressant är beteendet vid Edsforsens kraftverk – det första kraftverket de stöter på nedströmsvandringen. Vi vill samla in ytterligare ett års data som underlag till designen av en åtgärd för att öka överlevnad vid nedströmsvandringen i älven.

Men först ska fisken leka och överleva leken (vi har såklart möjlighet att följa fisken även då – tex. under lekvandring och övervintring). Att döma av tidigare års studier kan vi förvänta oss att de fiskar som överlever leken vandrar ner både på hösten, snart efter leken, och på våren efter att ha övervintrat i älven. Vid själva studien i dammen vid Edsforsens kraftverk kommer vi undersöka hur fisken berör sig där, förhoppningsvis i en så normal driftsituation som möjligt. Många av de tidigare passagerna har nämligen studerats vid mer än normala nivåer av spill då kraftverket inte alltid gått på full kapacitet.

Nu ser vi fram emot en intressant laxvandringssäsong!

Spill-luckorna vid Edsforsens kraftverk. Turbinintaget utanför bild till vänster.

Nu har höstsäsongen dragit igång i Granö, närmare bestämt den andra september. Vi är nu inne på andra veckan och först idag tycks hösten ha dragit in med lite regn och rusk, vilket är mycket välbehövligt. Vattennivån i Åsnen sägs vara den lägsta på årtionden enligt lokalbefolkningen, vilket också märks vid avledaren i Granö. Än så länge har endast tre ålar hittat in i avledaren. Under sommaren har ålbrunnen vittjats några gånger i veckan, vilket har gett 16 ålar.

Förra veckan påbörjades arbetet med att pejla in de märkta ålarna från i våras. Vissa ålar saknas fortfarande men merparten har lokaliserats. En liten fripassagerare satte guldkant på tillvaron; en sork kom simmande i vattnet och ville få skjuts en bit! Vid nästa pejlningstillfälle var sjön inte lika snäll och solig, som bilden kan förtälja…

Just nu pågår främst förberedelser inför säsongens märkning med radiosändare och snart är vi redo, nu återstår endast finjusteringar.

Jonas & Sandra

Olle Calles fortsätter skicka hem rapporter från Costa Ricas djungler:

“Första bobon märkt!

I tät djungel längs branta leriga vägar bar det av med ICE:s 4WD. Trodde inte bilen skulle klara av det, men slutligen nådde vi fram till ett av Reventazons biflöde, Rio Pascua. Fantastiskt regnskog och mycket bananer. Det siktades även armadillo och ett mårdliknande djur, som dock inte syntes från det trånga baksätet.

Väl i floden fick jag hålla ena sidan av ett stort nät med fångststrut och elfiske visade sig vara mer effektivt än kastnät, åtminstone för små fiskar. Vi fångade en rad olika fiskarter och även två arter av kräftor. Äntligen fick vi tag på sex bobos till radiomärkning, även om de var i minsta laget. Efter att ha testat insåg vi att det inte gick att märka dem mellan bröst- och bukfenor, utan istället fick vi lägga snittet mellan buk- och analfena. Vi valde även att radiomärka 3 st tepemechin, som var snarlik bobo fast mindre. Maxstorleken på en bobo ska enligt ICE:s bok över fiskarter i Reventazon vara 700 mm/3,25 kg, men den största vi sett hittills var 250 mm /150 g… Nya försök med kastnät i dag, men längre ner i floden där det även finns alligatorer.

Syftet med studien, utöver att introducera ICE till telemetri, är att utreda i vilken utsträckning och vid vilken tidpunkt bobo vandrar. I Reventazon byggs just nu ett nytt kraftverk med över 100 meters fallhöjd, vilket kommer hindra bobon från att ta sig vidare uppströms. Arten är sannolikt katadrom/amphidrom och leker i det bräckta mynningsområdet eller möjligen i havet. Ynglen simmar därefter uppströms för tillväxt i sötvatten. Än så länge bygger man inga fiskvägar i Costa Rica och många vandrande fiskarter riskerar att decimeras och/eller slås ut av alla de nya kraftverk som byggs, med svenska ögon sett i ren vildmark. Vi hoppas att studien kommer att ge ny kunskap om bobon och även ge insikt om de problem vandringshinder för med sig. Därefter kommer sannolikt möjligheterna till att få till stånd fiskvägar vid vattenkraftverk att vara bättre.

//Olle, Claudio, Luz Marina, Yander, Esteban, Jimi och Mono”

Fältarbetaren Daniel Nilsson berättar: Jag har nu jobbat ungefär en månad som fältarbetare i projektet “Vänerlaxens fria gång”. Den här delen av projektet är ett led i att få lax och öring att kunna ta sig från Vänern och till sina lekplatser mellan Ekshärad och Höljes. Man vill i framtiden även få laxen att leka uppströms Höljes. Problemet består i alla kraftverk på vägen upp, där det första är placerat i Forshaga ca 2 mil norr om Karlstad.

När fiskarna kommer till Forshaga så är det stopp. Det finns ingen laxtrappa som hjälper de förbi kraftverket. Här har Fortum fått ålagt sig att bygga en fiskfälla. den fungerar då så att lekfisk (fisk som vill uppströms för att leka) själva vandrar in i fällan. Där sorteras de, mäts och transporteras senare upp med tankbil till vatten varifrån de själva kan vandra vidare mot sina lekplatser högre upp i systemet. Vissa laxar kommer sen simma upp och leka medans det finns vissa som vänder neråt och fastnar mellan kraftverken. När laxen har lekt så övervintrar den uppe i systemet och vänder sedan neråt mot Vänern igen. Det gör även de “smolt” (laxyngel) som ska ner och äta sig stora i 2 eller flera år innan de sen ska upp och leka i sin tur. Problemet uppkommer vid nedströmsvandringen där de måste gå genom turbinerna (om det inte spillls vatten vid kraftverken) ner. Turbiner på 7 kraftverk. Det är inte många procent av fiskarna som överlever. Mycket på grund av detta och frikostigt fiske tidigare så har laxfångster gått från 30 000 lekfisk på 1800-talet till ca 500 st idag.

Projektet ”Vänerlaxens fria gång” tar alla dessa delar i anspråk och söker lösningen på problemen. Den delen jag är med på handlar om att effektivisera fällan i Forshaga, det är doktorand Anna Hagelin på KAU som sköter denna delen , och jag är då fältarbetare åt henne och hjälper till med att utföra praktiskt arbete i fält så hon kan sköta andra viktiga delar.

På kraftverket i Forshaga så har vi placerat ut 4 loggrar. En logger är en apparat som registrerar när en speciell sändare passerar eller kommer nära, sändare som vi sätter på lax. Sen gjorde vi en signalkarta i vattnet nedströms kraftverket. Detta för att se vilken väg laxen tar när den närmar sig kraftverket.

Jag och Anna har märkt 28 laxar som kom upp tidigt till fällan, tidigt lekvandrande fiskar som vill upp och leka. Dessa ska då studeras hur de beter sig när de släpps upp mot lekomårdena så tidigt. Anna som satt sändare på 100-tals fiskar utför då själva proceduren medans jag antecknar och hjälper till som en sjuksyster. De laxar vi märker är oftast mellan 70-90 cm så i mina ögon sett inga småfiskar.

Vi har även ett samarbete med en yrkesfiskare på Vänern. Han fiskar bland annat med ryssjor. Stora fångstburar som har långa ledarmar som leder in fisk i buren. I dessa fångas bland annat lax. Lax som vi sätter sändare på . Det har monterats loggrar i varje älvmynning i Klarälven så vi kan se när, och via vilken väg, de märkta laxarna från Vänern stiger upp i älven. När dessa så småningom kommer upp till Forshaga så pejlas de in till fällan. Detta görs både med hjälp av signalkartan och med handpejling.

Karta över området nedströms Forshaga kraftverk. De svarta markeringarna är då signalpunkter. Där har vi haft en sändare som registrerats av loggrarna. Allt för att utröna var laxen vill gå. Till slut så kommer den förhoppningsvis gå in i fällan.

Här poserar Anna stolt med en laxhane som fått en radiosändare. Sändaren kan man se vid ryggfenan

Daniel Nilsson och yrkesfiskaren Måns Bagge på väg ut på Vänern. Märkränna i förgrunden.

/Daniel Nilsson, fältarbetare

Texten är, i något annorlunda utformning, även publicerad på bloggen Nesseman. 

Då var vi igång igen!

28 öringar av vilt ursprung är nu radiomärkta och utsatta ovan Edsforsen. Öringen kom, som vanligt, först till fällan i Forshaga. Laxen dröjer förmodligen ytterligare några veckor. Märkningen gick bra och alla fiskar verkade pigga efter utsläpp.

Som ni kan se på bilden ovan var det inte bara fisken som tyckte det var kul att komma ut i älven även Anders var galet nöjd!

Knotten, som var många i antal, har lyckligtvis inte börjat bita än…

Aspleken är i full gång i Glumman och ett skådespel värt att besöka och se! Peter fick äntligen sina första aspar märkta, se hans text nedan. Kan vara värt att notera att radiosändarna sätts fast med absorberbar sutur, vilket innebär att de sakta löses upp och att sändarna då lossnar och trillar av. Asparna kommer alltså inte behöva släpa runt på sändarna längre än någon månad.

//OLLE

I tisdags kom de första asparna till lekplatsen vid Väse kyrka och det var ca tio aspar uppe, i onsdags var antalet uppskattningsvis närmare 40-50 och idag har det verkat som om det kontinuerligt kommit upp mer fisk. Temperaturen i vattnet är 6 grader och rom kan ses på växtligheten i vattnet.

Idag märkte vi de tre första asparna, samtliga var hanar. Ingen asp har fångats i ryssjan och det verkar som om de simmar förbi den i
fiskådran eller så har det redan sedan tidigare befunnit sig i den lilla sjön Panken. Samtliga aspar har spinnfiskats upp. Två av dem släpptes ut uppströms vandringshindret och en nedströms. Vid sista pejlingen hade den första aspen vi släppte ut uppströms hindret simmat nedströms till lekplatsen där de andra asparna leker.

Imorgon fortsätter pejlingen och fisket.

/Peter

Vi har fångat totalt en ål på två veckor uppe i Gapern-fällan, men i sumparna vid kraftverket kommer det fortfarande en del ål trots kylan och det fina vädret. Totalt har nu 24 ålar försetts med radiosändare och tio av dem har hittat ut genom rören. Vi kommer inte att märka några fler ålar så denna vecka ska fällan uppe vid Gapern tas bort, samtidigt som jag beger mig ut och pejlar in var de resterande ålarna håller hus. Den senaste veckan har de inte förflyttat sig så mycket så vi får se när de dyker upp i sumparna.

Strålande sol, kallt i luften och vindstilla var det uppe vid Gapern i morse.