Nu när vintermörkret breder ut sig kan det kanske vara trevligt att prata lite om våren och tider när vattnet blir varmare istället för kallare. Förra våren spenderade jag en knapp vecka med att assistera på ett forskningsprojekt om lekvandrande Blueback herring (Alosa aestivalis) och Alewife (Alosa pseudoharengus) i Herring River, på Cape Cod på USA:s östkust. Båda arterna är sillfiskar och går på engelska under epitetet River herring. De vandrar vid tiden för lek från havet upp i vattendrag för att leka i dammar uppe i bäcksystemet. De har historiskt haft stor ekonomisk och kulturell betydelse på Cape Cod. Forskningsprojektet i Herring River handlar om att kartlägga de vandrande sillfiskarnas lekvandring i relation till en tidvattenssluss, kulvertar och det naturliga damm-systemet i området. 

Förra våren, fångade vi fisken med landvad, och med driftnät på natten, i området nedströms tidvattenslussen. Fisken märktes sedan med pit-tags och/eller akustiska sändare. Det akustiska systemet användes för att kartlägga fiskens rörelse framför tidvattenslussen under olika tidvattensfaser. Även predatorfiskar märktes senare under säsongen. Detta för att undersöka den vandrande sillens beteende även i relation till rovfiskarnas rörelser. Högre upp i systemet övervakades kulvertpassager och damm-mynningar av pit-tag läsare. På detta sätt kunde fiskens vandring från havet ända upp i dammsystemet, och tillbaka igen, följas i detalj.

Alewife – fångad med landvad.

En akustisk mottagare i förgrunden och tidvattenslussen i bakgrunden. Fotot är taget under lågvatten.

Fisken vandrar uppströms i bäcksystemet. Här ska de precis passera genom en kulvert övervakad med pit-antenner.

Bäckarna leder till (eller rättare sagt kommer från) dammar där fisken leker.

Karta från Google Maps. Fisken vandrar upp i systemet via Herring River i nedre vänstra hörnet. Damm-systemet, å andra sidan, syns i bildens högra del.

Förra veckan åkte jag till Trondheim för att vara med på en heldag med information i PIT tag-teknik. Warren Leach från Oregon RFID gav oss en introduktion till hur PIT tags fungerar och vad man bör tänka på när man bygger sin antenn och sätter upp den i fält. Han tipsade bland annat om att man kunde använda kanalplast (som ofta används i växthus) för att få ett jämnt avstånd mellan de olika antennslingorna, något jag nog ska testa. Jag ser fram emot att få materialet från kursen skickat till mej så jag får nörda ner mej ordentligt då pratet om induktans, resistans, kapacitans och liknande termer kanske gick lite väl fort för att jag skulle kunna komma ihåg allt utantill…

Om allt går som det ska kommer två fantastiskt tjusiga antenner att sitta uppsatta i biokanalen i sommar. En uppströms och en nedströms så jag kan se var/om fiskarna lämnat kanalen.

Warren Leach visar hur man ”tunar” sin antenn genom att välja rätt kombination av kondensatorer

Åsa Enefalk rapporterar från Finland:

“Min forskning handlar om att ta reda på om öringar mår bättre när de bor i bäckar där det ligger pinnar, kvistar och annan fin död ved – och om de mår sämre utan dessa trevliga inslag i sin hemmiljö. Just nu håller jag på med ett experiment där unga öringar får simma i konstgjorda bäckar, vissa med knippen av meterlånga pinnar i vattnet, vissa utan. Hur tar man då reda på om öringarna mår bra eller dåligt? Ett sätt som används mycket är att väga och mäta dem innan och efter försöket. Öringar som växer fort antas ha det bra – för öringar är det verkligen en fördel att växa sig stor på kort tid. Ju större fisk, desto fler romkorn, och desto större chans att föra sina gener vidare. För öringhanar går det bättre att få para sig om de är stora.

Men tänk om mina öringar aldrig någonsin använder de där pinnarna jag har lagt i? Tänk om det beror på något helt annat om de växer fortare i bäckarna med pinnar – det kanske råkar finnas mer mat i just de bäckarna, eller så väljer de att vara i någon del av bäcken som är utan ved, men bättre än ställena där de ved-lösa öringarna står… Hur tar man reda på om fisken gömmer sig i veden, om den knaprar i sig insekter som kryper på veden, eller om den blankt struntar i veden?

När det gäller maten kan man faktiskt magpumpa fisk. När man ändå söver den en stund för att väga och mäta kan man också suga ut maginnehållet med en liten spruta. Sedan är det ”bara” att kolla om de uppätna krypen matchar krypen på veden (som man också tar prov på).
När det gäller var fisken är någonstans är det lurigare. Som tur är finns det en fantastisk teknik som kallas PIT (passive integrated transponder). Det är små elektroniska chips inkapslade i glas. Resultatet blir ett märke som ser ut lite som en lakritspinne, som kan ligga i fiskens bukhåla utan att störa, och som kan läsas av med en antenn när man kommer tillräckligt nära. När märket läses av får man reda på den unika kod som just det märket har – den fiskens ”namn” om man så vill. Ordet ”passive” betyder just att märket inte ”gör” något förrän antennen är tillräckligt nära för att ”väcka” det. Eftersom jag är biolog och inte fysiker tänker jag inte försöka förklara närmare hur det går till. Poängen är i alla fall att PIT-märket inte behöver något eget batteri, utan kan läsas av år efter år om man så vill.

Just det här experimentet gör jag i Finland tillsammans med fiskforskaren Ari Huusko. Här har vi ordnat så att PIT-antennerna är byggda som en ögla som går ner under botten på bäcken, tvärsöver bäcken, och sedan upp över vattenytan och tillbaka. De registrerar varje gång en fisk simmar igenom öglan för att komma till eller från veden. Det kan man kalla stalking på hög nivå!”

Enheterna som utgör mellansteget mellan PIT-antenn och dator.

Så här kan det se ut på dataskärmen som tolkar signalerna från PIT-antennerna. Uppe till höger simmar en fisk förbi en antenn, och koden kommer upp på skärmen. Till vänster är det en annan fisk som simmar förbi en annan antenn.