Igår höll Anna Hagelin, doktorand vid Karlstads Universitet, ett seminarium med titeln “Fallback frequency in Landlocked Atlantic salmon and Brown trout – Does timing matter?”. Hon berättade om preliminära resultat av en telemetri-studie på lax och öring i Klarälven.

När lekvandrar laxen och varför just då? De allra flesta Atlantlaxar leker på hösten men variationen i när de vandrar upp i älven är stor. En del populationer (eller delar av populationer) vandrar på hösten innan lek, andra redan på våren och i en del extremfall – som till exempel i Loire, Frankrike – vandrar lax upp redan hösten/vintern året innan lek. Eftersom laxen inte äter i älven innebär en tidig uppvandring en potentiell kostnad i form av utebliven tillväxt. Frågan är då varför många laxar ändå vandrar upp tidigare än de “skulle behöva”. Flera teorier har försökt förklara de tidiga vandrarna. En vanlig förklaring är att de tidiga vandrarna vandrar högre upp i systemen och därför behöver mer tid för att vandra. En annan förklaring är att de behöver ta sig upp i vattendrag som bara är passerbara under vissa delar av året (detta är exempelvis en trolig förklaring för extremfallet Loire). Genom att vandra in i en kall älv, utan predatorer och vila sig fram till lek skulle fisken också kunna byta reducerad tillväxtmöjlighet mot högre överlevnad. Tidiga fiskar kan också tänkas få en en konkurrensfördel på lekplatsen gentemot sina senkomna, och mindre hemtama, populationsfränder. Olika förklaringar kan tänkas vara sanna i olika grad för olika populationer.

I Klarälven, där laxen vandrar upp åtminstone från maj till oktober, vet vi inte vad som driver variationen. Vad Anna Hagelins preliminära resultat visar är dock att fiskar som vandrar upp i Klarälven tidigt i högre utsträckning blir fallbacks. I utbyggda vattendrag där den uppströmsvandrande fisken passerar vattenkraftverksdammar, antingen via fiskvägar eller genom att lyftas/transporteras, finns risken att de ska falla tillbaka nedströms kraftverket igen – via spill, turbiner eller fiskvägar. Fiskar som faller tillbaka kallas fallbacks. Att falla tillbaka kan ha kraftig påverkan på den individuella fisken –  det ökar tids- och energiåtgången för passage – och på populationen som helhet. På platser där fisken räknas vid passage kan förekomsten av fallbacks leda till dubbelräkning och felaktiga beståndsuppskattningar. I Klarälven där den uppströmsvandrande laxen fångas i Forshaga, transporteras uppströms, förbi åtta kraftverk utan fiskvägar, och släpps ut i älven för att fortsätta sin lekvandring är att falla tillbaka likställt med att bli utestängd från lekplatserna. Detta innebär naturligtvis att fallbacks är en viktig aspekt av förvaltningen av laxbeståndet i älven. Men varför faller tidiga fiskar tillbaka i högre utsträckning än sena? Och vad skulle man kunna göra åt det? Det är några av frågorna Anna jobbar med just nu. Vi ser fram emot resultaten av detta arbete!