Under NoWPaS-konferensen i Wales besökte vi en kompensationsodling vid River Cynrig, ett biflöde till River Usk. Här kompensationsodlas lax – men inte till det intilliggande vattendraget utan till River Taff vars utlopp till stor del blockeras av tidvattenbarriären i Cardiff. Fisk fångas vid barriären, men transporteras norrut där den kramas (alltså fås att ge ifrån sig ägg/mjölke) och odlas vid den här anläggningen. Kompensationsutsättningarna sker sedan i biflöden till River Taff.

Till skillnad mot hur det går till i Klarälven sätter de här ut de unga laxarna redan som parr (0+), när de bara är några centimeter stora. Enligt vår guide är det betydligt billigare än att hålla den till smoltifiering (fisken hålls ju i odligen en betydligt kortare tid) samtidigt som den odlade fisken tidigt tvingas överleva (och selektioneras) i en naturlig miljö. Lämpliga habitat, men som saknar lax, väljs ut som utsättningsplatser. Tillgänglighet är också en viktig faktor.

En intressant skillnad, från Sverige, är att de vid den här odlingen re-konditionerar kelt. Dock bara honor – hanarna (och de honor som ej re-konditioneras) transporteras efter kramningen tillbaka mot Cardiff och släpps ut nedströms tidvattenbarriären. Efter att en hona som ska re-konditioneras kramats placeras den i en bassäng, matas den och tillväxer till året efter då den återanvänds i det årets kramning. På detta sätt används samma individ som förälder under flera år. Det minskar uttaget av vilda föräldrar vilket lämnar fler fria fiskar som får leka naturligt i vattendragen. Dock väcker det ju frågor om den genetiska variationen hos de kompensationsodlade fiskarna. Ofta hör man ju om en strävan att använda många föräldrar vid kompensationsodling – för att den genetiska skillnaden mellan den odlade fisken och den vilda ska bli så liten som möjligt.

Re-konditionering av kelt vid kompensationsodlingen

Som bekant överlever en hel del Atlant laxar och öringar leken för att vandra tillbaka till havet eller sjön. En del fiskar vandrar ner under hösten, ganska nära inpå leken. Andra övervintrar i älven och vandrar ner under våren. Förra året, i Klarälven, vandrade hälften av våra radiomärkta nedströmsmigrerande utlekta laxar mot Vänern under hösten och hälften under våren. Under vintern, i det kalla vattnet verkar fiskarna ofta hålla sig ganska stilla och inte röra sig längre sträckor.

Tillgången till lämpligt vinterhabitat skulle kunna ha stor betydelse för hur många kelt som överlever vintern och vandrar tillbaka mot sjön eller havet. Förhållanden under vintern – som habitat-tillgång och temperatur – har framhållits som faktorer vilka kan påverka andelen återlekare (fiskar som överlever leken och återvänder till älven för att leka ytterligare en eller flera gånger) i populationen.

Under den gångna veckan har vi spårat den radiomärkta kelten i Klarälven. Genom radiopejlningen kan vi avgöra var fisken befinner sig, och om de/sändaren rört sig, men inte säga något som fiskens tillstånd.  Vi har undersökt var i älven de utlekta laxarna och öringarna befinner sig, och huruvida de förflyttat sig några längre sträckor sedan i december.

Och lugnet verkar råda för de flesta laxar och öringar i Klarälven. De flesta befinner sig på samma plats idag som i mitten av december. Men en handfull av det trettiotal fiskar vi spårade hade rört sig mellan några kilometer och någon mil. Nu återstår att kolla närmare på de valda övervintringsplatserna. Samtidigt som våren, och den förväntade nedströmsvandringen, får berätta vilka fiskar som överlevt vintern.