Lekvandrande laxar, liksom öringar, har radiomärkts och deras lekvandring studerats i Klarälven. Här märker Anna Hagelin en lax med radiosändare.

Igår höll Anna Hagelin, doktorand vid Karlstads Universitet, ett seminarium med titeln “Fallback frequency in Landlocked Atlantic salmon and Brown trout – Does timing matter?”. Hon berättade om preliminära resultat av en telemetri-studie på lax och öring i Klarälven.

När lekvandrar laxen och varför just då? De allra flesta Atlantlaxar leker på hösten men variationen i när de vandrar upp i älven är stor. En del populationer (eller delar av populationer) vandrar på hösten innan lek, andra redan på våren och i en del extremfall – som till exempel i Loire, Frankrike – vandrar lax upp redan hösten/vintern året innan lek. Eftersom laxen inte äter i älven innebär en tidig uppvandring en potentiell kostnad i form av utebliven tillväxt. Frågan är då varför många laxar ändå vandrar upp tidigare än de “skulle behöva”. Flera teorier har försökt förklara de tidiga vandrarna. En vanlig förklaring är att de tidiga vandrarna vandrar högre upp i systemen och därför behöver mer tid för att vandra. En annan förklaring är att de behöver ta sig upp i vattendrag som bara är passerbara under vissa delar av året (detta är exempelvis en trolig förklaring för extremfallet Loire). Genom att vandra in i en kall älv, utan predatorer och vila sig fram till lek skulle fisken också kunna byta reducerad tillväxtmöjlighet mot högre överlevnad. Tidiga fiskar kan också tänkas få en en konkurrensfördel på lekplatsen gentemot sina senkomna, och mindre hemtama, populationsfränder. Olika förklaringar kan tänkas vara sanna i olika grad för olika populationer.

I Klarälven, där laxen vandrar upp åtminstone från maj till oktober, vet vi inte vad som driver variationen. Vad Anna Hagelins preliminära resultat visar är dock att fiskar som vandrar upp i Klarälven tidigt i högre utsträckning blir fallbacks. I utbyggda vattendrag där den uppströmsvandrande fisken passerar vattenkraftverksdammar, antingen via fiskvägar eller genom att lyftas/transporteras, finns risken att de ska falla tillbaka nedströms kraftverket igen – via spill, turbiner eller fiskvägar. Fiskar som faller tillbaka kallas fallbacks. Att falla tillbaka kan ha kraftig påverkan på den individuella fisken –  det ökar tids- och energiåtgången för passage – och på populationen som helhet. På platser där fisken räknas vid passage kan förekomsten av fallbacks leda till dubbelräkning och felaktiga beståndsuppskattningar. I Klarälven där den uppströmsvandrande laxen fångas i Forshaga, transporteras uppströms, förbi åtta kraftverk utan fiskvägar, och släpps ut i älven för att fortsätta sin lekvandring är att falla tillbaka likställt med att bli utestängd från lekplatserna. Detta innebär naturligtvis att fallbacks är en viktig aspekt av förvaltningen av laxbeståndet i älven. Men varför faller tidiga fiskar tillbaka i högre utsträckning än sena? Och vad skulle man kunna göra åt det? Det är några av frågorna Anna jobbar med just nu. Vi ser fram emot resultaten av detta arbete!

Den vetenskapliga artikeln “Ice cover alters the behavior and stress level of brown trout Salmo trutta”, om juvenila öringars vinterbeteende, har publicerats i Behavioral Ecology. Artikeln är resultatet av ett avdelningsgemensamt experiement på Karlstads Universitet där Johan Watz och Bror Jonsson hållit i taktpinnen.  Övriga författare är Eva Bergman, Olle Calles, Åsa Enefalk, Stina Gustafsson, Anna Hagelin, Anders Nilsson, Johnny Norrgård, Daniel Nyqvist, Martin Österling, John Piccolo, Lea Schneider och Larry Greenberg.

I abstraktet beskrivs studien: “Surface ice in rivers and lakes buffers the thermal environment and provides overhead cover, protecting aquatic animals from terrestrial predators. We tested if surface ice influenced the behavior (swimming activity, aggressive encounters, and number of food items eaten) and stress level (coloration of eyes and body) of stream-living brown troutSalmo trutta at temperatures of 3–4 °C in indoor experimental flumes. We hypothesized that an individual’s resting metabolic rate (RMR, as measured by resting ventilation rate) would affect winter behavior. Therefore, groups of 4 trout, consisting of individuals with high, low, or mixed (2 individuals each) RMR, were exposed to experimental conditions with or without ice cover. Ice cover reduced stress responses, as evaluated by body coloration. Also, trout in low RMR groups had a paler body color than those in both mixed and high RMR groups. Trout increased their swimming activity under ice cover, with the highest activity found in high RMR groups. Ice cover increased the number of aggressive encounters but did not influence the number of drifting food items taken by each group. In mixed RMR groups, however, single individuals were better able to monopolize food than in the other groups. As the presence of surface ice increases the activity level and reduces stress in stream-living trout, ice cover should influence their energy budgets and production. The results should be viewed in light of ongoing global warming that reduces the duration of ice cover, especially at high latitudes and altitudes.”

Läs artikeln här. Om du inte har tillgång till tidskriftens innehåll men ändå vill läsa artikeln, maila någon av författarna!

Den vetenskapliga artikeln “Spawning migration of wild and supplementary stocked landlocked Atlantic salmon (Salmo salar)”, om laxens lekvandring i Klarälven, har publicerats i River Research and Applications. Författare är Anna Hagelin, Olle Calles, John Piccolo, Larry Greenberg och Eva Bergman från NRRV, Karlstads Universitet. I artikelns abstrakt skriver de:

“Upstream migration by adult salmonids is impeded by dams in many regulated rivers, as is the case for landlocked Atlantic salmon, Salmo salar, in the River Klarälven, Sweden. There, the salmon cannot reach the spawning grounds due to the presence of eight dams. Hence, hatchery-reared smolts are released downstream of the dams, and upstream migrating spawners are caught in a trap at the lowermost dam before transported by truck to the spawning grounds past the dams. To identify the spawning grounds and compare the behavior of wild and hatchery-reared Atlantic salmon during upstream migration and spawning, 34 wild and 28 hatchery-reared, radio-tagged Atlantic salmon were followed during their spawning migration from August to October 2011. Half (50%) of the hatchery fish, but only 11,8% of the wild fish ended up as fallbacks, i.e. they migrated past the first downstream power station, and did not spawn. A significantly higher proportion (21.4%) of hatchery- reared salmon moved in an erratic way, with several up and down stream movements, when compared to the wild salmon (5.9%). When looking at the salmon that stayed in the river (exc. fallbacks), wild individuals exhibited a holding behavior (little or no movements before presumed spawning) more often (86.7%) than the reared ones (50%). The wild salmon also held position (and presumably spawned) for longer time (25.4 days) than the reared salmon (16.1 days). Reared salmon held position, on average, 10 km further upstream than wild salmon, passing the presumed best-quality spawning habitat. The migration speed (average 17.4 km/day) between two logger stations did not differ between wild and reared fish or between sexes. Our results suggest that the reproductive success of hatchery-reared Atlantic salmon is relatively low and their capacity as supplementary spawners to the wild population in the Klarälven, is probably small.”

Läs artikeln här. Om du inte har tillgång till tidskriftens innehåll men ändå vill läsa artikeln, maila författarna!

Under den här veckan har NoWPaS – the European (formerly Nordic) Workshop of PhD and Post-Doctoral fellows on anadromous Salmonids – genomförts på Långberget i Nordvärmland. 22 doktorander och 5 seniora forskare har presenterat och diskuterat sin forskning om lax, öring och någon enstaka röding. Presentationerna handlade om allt från migration, barriärer och åtgärder till populations genetik, telemerer, modellering och motionens betydelse för fiskens immunförsvar. Alla abstracts kan läsas på NowPas hemsida.

Keynotes var Eva Bergman (död ved och öring) och Olle Calles (nedströmspassage) från Karlstads Universitet samt Bror Jonsson (livshistoria och temperatur) och Kjetil Hindar (laxgenetik) från NINA, Norge. Under första dagen gjordes ett studiebesök till fiskfällan i Forshaga. I samband med detta pratade Johnny Norrgård, å Fortums vägnar, om smoltutsättningar och management, medan John Piccolo pratade om lax, livshistoria, ekosystem och Vänern.

Som jag redan skrivit om på bloggen tidigare var vi för några veckor sedan vid Hunderfossen i Norge för att hjälpa till att märka vandrande öring. Det hela var en del av ett försök för att testa effektiviteten av fisktrappan/fällan vid kraftverket och jämföra fisk som en gång gått in i trappan med fiska som inte gjort det (iaf inte samma säsong). Fisken som upplevt fällan märks ju lätt när den just fångats i fällan. Den naiva fisken, alltså fisken som aldrig upplevd fällan, måste däremot fångas i älven eller sjön.

I försökets systerstudie hemma i Klarälven fångas den naiva fisken i ryssja ute i sjöns mynningsområden och får sedan på egen hand vandra upp mot kraftverket i Forshaga. Det har också gjorts försök med att märka fisk fångade i sportfisket nedströms fällan. Vid Hunderfossen däremot hade de en annan fångsmetodik. Genom att styra spillvattnet till den bortre spilluckan under en period innan märktiden lockades fisken till området precis nedströms denna spillucka. När märkningen skulle börja stängdes spilluckan hastigt, vattnet försvann och fisk blev kvar i pölar och kar i området nedströms. Frivilliga sportfiskare hjälpte till att stänga möjliga flyktvägar och fångade fiskar placerades i håligheter där vatten fortfarande fanns kvar.

Metoden hade använts framgångsrikt tidigare och Morten Kraabøl, vår norska kollega, hade stora förhoppningar om en god fångst och många märkta fiskar. Dock ville det sig inte riktigt idag. Visst fångade vi och märkte vandrande öringar, men inte alls så många som vi hoppats på. Anledningen till det låga antalet kan vara flera. Morten pratade om att högt vatten gjorde det möjligt för fler fiskar att hinna fly ut från området när vattentillförseln ströps. Men det kan såklart också handla om att få fiskar var där just den dagen/tidsperioden/året. Vi märkte i alla fall alla fångade migranter med Carlin-märken varefter fiskarna släpptes åter till älven, nedströms kraftverket. Inom kort ska flera fiskar märkas, både med Carlin-märken och radiomärken.

Anna Hagelin är redo inför märkning. Säkerhetsutrustningen var regid: vadare, livdräkt, flytväst, signalväst och hjälm. Dessutom kvitterades nedklättring och återkomst av en säkehetsansvarig från kraftbolaget.

Ett helt lag frivilliga sportfiskare hjälpte till att fånga och samla in fisk i området nedanför spill-luckan när spilletvattnet där strypts av.

En öring placerad i kvarvarande vatten pöl/kar i väntan på märkning.

Carlin-märkning av en öring i en märkvagga.

I slutet av förra veckan for Anna Hagelin, med mig som assistent, till Hundefossens kraftverk i Guldbrandsdalslågen för att märka fisk som en del av en undersökning av kraftverkets fisktrappas effektivitetet. Det är en parallel studie till den Anna driver vid Forshaga kraftverk i Klarälven. Vid Hunderfossen  brukar ungefär 700 migrerande öringar från sjön Mjösa vandra förbi årligen. De väger vanligtvis 3-4kg men lekfisk på upp till 12kg förekommer. Ovan kraftverket finns 60km älv med flera fina lekplatser.

En grupp öringar som vandrat upp i fisktrappan – där de räknas i en fiskfälla innan de får fortsätta uppströms – har redan märkts med Carlin-märken och transporterats nedströms igen. Ytterliggare en grupp fiskar ska fångas utanför fällan – alltså innan de upplevt trappan – och märkas. Genom att följa de märkta fiskarnas vidare öden vill man se hur effektiv trappan är – hur stor andel av de närvarande fiskarna som hittar upp i den och hur lång tid det tar.  Dessutom, genom att jämföra fisk som tidigare vandrat genom trappan men satts ned, med fisken som aldrig upplevt trappan hoppas man bättre kunna förstå hur viktig fiskarnas tidigare erfarenheter är för deras benägenhet att hitta och gå upp för trappan. Ett antal fiskar ska dessutom radiomärkas så att man ska kunna följa deras rörelser nedanför fällan i mera detalj.

Mer om själva märkningen kommer inom kort…

Hunderfossen och det sagolika blågröna vattnet.

Fiskfällan – huset där fisken räknas anas bakom björkarna.

Mårten Kraabol berättade att överlevnaden vid nedströmsvandringen förbi kraftverket var mycket hög- både för smolt och kelt. En timmerränna alldeles bredvid turbinintaget bidrar till hög spillpassage. Men även via turbinerna – modell Kaplan – har smolt smoltöverlevnaden visat sig vara stor. Barriären på bilden används inte för att guida fisken – det är den för grund för.

Fältarbetaren Daniel Nilsson berättar: Jag har nu jobbat ungefär en månad som fältarbetare i projektet “Vänerlaxens fria gång”. Den här delen av projektet är ett led i att få lax och öring att kunna ta sig från Vänern och till sina lekplatser mellan Ekshärad och Höljes. Man vill i framtiden även få laxen att leka uppströms Höljes. Problemet består i alla kraftverk på vägen upp, där det första är placerat i Forshaga ca 2 mil norr om Karlstad.

När fiskarna kommer till Forshaga så är det stopp. Det finns ingen laxtrappa som hjälper de förbi kraftverket. Här har Fortum fått ålagt sig att bygga en fiskfälla. den fungerar då så att lekfisk (fisk som vill uppströms för att leka) själva vandrar in i fällan. Där sorteras de, mäts och transporteras senare upp med tankbil till vatten varifrån de själva kan vandra vidare mot sina lekplatser högre upp i systemet. Vissa laxar kommer sen simma upp och leka medans det finns vissa som vänder neråt och fastnar mellan kraftverken. När laxen har lekt så övervintrar den uppe i systemet och vänder sedan neråt mot Vänern igen. Det gör även de “smolt” (laxyngel) som ska ner och äta sig stora i 2 eller flera år innan de sen ska upp och leka i sin tur. Problemet uppkommer vid nedströmsvandringen där de måste gå genom turbinerna (om det inte spillls vatten vid kraftverken) ner. Turbiner på 7 kraftverk. Det är inte många procent av fiskarna som överlever. Mycket på grund av detta och frikostigt fiske tidigare så har laxfångster gått från 30 000 lekfisk på 1800-talet till ca 500 st idag.

Projektet ”Vänerlaxens fria gång” tar alla dessa delar i anspråk och söker lösningen på problemen. Den delen jag är med på handlar om att effektivisera fällan i Forshaga, det är doktorand Anna Hagelin på KAU som sköter denna delen , och jag är då fältarbetare åt henne och hjälper till med att utföra praktiskt arbete i fält så hon kan sköta andra viktiga delar.

På kraftverket i Forshaga så har vi placerat ut 4 loggrar. En logger är en apparat som registrerar när en speciell sändare passerar eller kommer nära, sändare som vi sätter på lax. Sen gjorde vi en signalkarta i vattnet nedströms kraftverket. Detta för att se vilken väg laxen tar när den närmar sig kraftverket.

Jag och Anna har märkt 28 laxar som kom upp tidigt till fällan, tidigt lekvandrande fiskar som vill upp och leka. Dessa ska då studeras hur de beter sig när de släpps upp mot lekomårdena så tidigt. Anna som satt sändare på 100-tals fiskar utför då själva proceduren medans jag antecknar och hjälper till som en sjuksyster. De laxar vi märker är oftast mellan 70-90 cm så i mina ögon sett inga småfiskar.

Vi har även ett samarbete med en yrkesfiskare på Vänern. Han fiskar bland annat med ryssjor. Stora fångstburar som har långa ledarmar som leder in fisk i buren. I dessa fångas bland annat lax. Lax som vi sätter sändare på . Det har monterats loggrar i varje älvmynning i Klarälven så vi kan se när, och via vilken väg, de märkta laxarna från Vänern stiger upp i älven. När dessa så småningom kommer upp till Forshaga så pejlas de in till fällan. Detta görs både med hjälp av signalkartan och med handpejling.

Karta över området nedströms Forshaga kraftverk. De svarta markeringarna är då signalpunkter. Där har vi haft en sändare som registrerats av loggrarna. Allt för att utröna var laxen vill gå. Till slut så kommer den förhoppningsvis gå in i fällan.

Här poserar Anna stolt med en laxhane som fått en radiosändare. Sändaren kan man se vid ryggfenan

Daniel Nilsson och yrkesfiskaren Måns Bagge på väg ut på Vänern. Märkränna i förgrunden.

/Daniel Nilsson, fältarbetare

Texten är, i något annorlunda utformning, även publicerad på bloggen Nesseman. 

Idag har Anna Hagelin, doktorand vid Karlstads Universitet pratat om lekvandrande lax och öring i Klarälven. Genom att radiomärka uppströmsvandrande fiskar studeras beteendeskillnader mellan vild och odlad lax, mellan tidigt vandrande (juli) och sent vandrande (augusti) lax och mellan lax och öring. 2011 spårades 62 fiskar och 2012 91 fiskar.

Vild och odlad lax skilde sig åt på flera punkter. Flera vilda än odlade laxar vandrade direkt upp mot lekplatserna, medan en betydligt högra andel av de odlade fiskarna simmade upp och ner på jakt efter lekplatser för att så småningom trillade ner, bort från lekområdena, bakom kraftverken. Odlade laxar lekte dessutom marginellt högre upp i system, visade holdingbeteende (alltså höll på lekplatsen en tid i samband med lek) i lägre utsträckning och under kortare tid. De huvudsakliga lekområdena i Klarälvens huvudfåra var Strängsforsen, Kärrbackstrand och Skyllbäcksholmarna. En betydande del av den radiomärkta öringen lekte i biflödet Höljan.

Den lekvandrande laxen och öringen i Klarälven simmar för egen maskin upp till Forshaga vattenkraftverk där de fångas i en fiskfälla och körs med lastbil förbi de åtta vattenkraftverk som skiljer Vänern från lekplatserna.  Under våren ska Anna driva en studie om laxens vandring upp mot vattenkraftverket i Forshaga – och dess beteende framför kraftverket och den fiskfälla som finns där. Anna ska undersöka vilken väg fisken vandrar och hur lång tid tar från Vänern till Forshaga, fällans effektivitet (hur många fiskar av de som försöker som tar sig in i fällan), hur mycket fisken fördröjs vid fällan, hur fällan och fisken fungerar vid olika flödessituationer och spillmängder. Hon ska också undersöka om fisk som gått in i fällan en gång har lättare eller svårare att ta sig in en andra gång – detta genom att låta fiskar som redan gått in i fällan en gång försöka igen. Har de under andra försöket lättare att hitta fällan, eller skyr de tvärtom fällan och fördröjs ytterligare? Som grädde på moset genomförs en liknande studie, fast med vandrande öring vid Hunderfossen i Norge. Vi ser fram emot de intressanta resultaten!

Imorgon, tisdagen den 14 Maj, kommer Anna Hagelin att hålla ett seminarium om lekfiskvandrande laxfisk i Klarälven.

Det sker kl. 13.15 i sal 5F416 på Karlstads Universitet. Alla är välkomna! Större sällskap kontakter John Piccolo för förbokning.

Anna Hagelin med en lekvandrande lax

Diskussion över en kopp kaffe

Idag fortsatte vår finsk-svenska workshop med forskare från Vilt och fiskeriforskningsinstitutet i Oulo. Från Karlstad Universitet pratade Johnny Norrgård om odlad smolt, smoltvandring, kraftverk och gäddor; Anders Andersson om Vänern, laxen och sportfisket; Olle Calles om nedströmspassage; Anna Hagelin om laxens lekvandring i Klarälven, Stina Gustafsson om biokanalen i Västerdalälven och Martin Österling om forskning och återintroduktion av tjockskalig målarmussla. 

Panu Orell, från Oulo, pratade om fiskvägar i Finland. Hur också de har många dammar men få fiskvägar samt tappat många migrerande fiskpopulationer och ersatt dem med kompensationsutsättningar. I Finland är det så illa ställt att de kollar på Sverige för att hitta erfarenheter om fiskvägar. Han visade resultat från undersökningar vid Merikoski Fishpass i Oulujoki River. Uppströmsvandrande lax hade studerats och de fann förseningar på runt 3 veckor (från att fisken nådde dammen till den hittade  fiskvägen) och endast 40-50% av de märkta fiskarna lyckades passera dammen via fiskvägen. Fiskgruppen som använde fiskvägen dominerades också fullständigt av 1SW hannar (det vill säga hannar som spenderat en vinter till havs – 1 Sea Winter – innan de återvänt till älven för att leka) och endast några få procent av de passerande fiskarna var honor. Orsaken var oklar och teoerier som framlades var en storleksselektiv fiskväg och/eller selektivt fiske. Vad gäller framtiden pekade Panu på en prioriteringsordning i fiskvägsprojekten och hoppades att åtgärder i Kymijoki River skulle bli en stor finsk fiskvägsframgång. Han avslutade sin presentation med att prata om hur telemetri och flödesmodeller kan samköras för att skapa en generell förståelse för fiskbeteende i olika flödessituationer.

Den andra finska presentationen kom från Maare Marttila och handlade om tvärvetenskapliga studier av restaurering av vattendrag. Att kombinera ekologiska och socioekonomiska metoder kan vara viktigt vid utvärderingar och beslut gällande åtgärder i vattendrag. Ett restaureringsprojekt kan utvärderas på flera olika sätt. Hon visade utvärderingar av på habitatets egenskaper, tex strömhastighet, substratstorlek, skuggning, heterogenitet – före, efter, långt senare åtgärden och i jämförelse med ett mera orört vattendrag. Fiskpopulationerna – före och efter en åtgärd – jämfördes genom att titta på elfiskedata. En tvärvetenskaplig utvärdering sker sedan genom att väga samman ekologiska data (tex. fiskpopulationer, salmonid reproduktion, macroinvertebrater), kostnader för åtgärden och den samhälleliga framgången – i form av ekosystemtjänster – åtgärden åstadkommit. Den samhälleliga framgången (“the societal success”) är svårmätt. Maare själv försöker mäta den med frågeformulär till fiskare, kanotister och lokalinvånare. Att väga samman alla olika aspekter kan möjliggöra en systematisk jämförelse av alternativa restaureringsmöjligheter.

Därefter hölls några korta presentationer förberedda av forskare som inte kunde närvara. Bland annat en kort presentation om en undersökning som visade att en mer komplex uppväxtmiljö ger livskraftigare odlade smolt – smolt med, bland annat, bättre simförmåga, fenkondition, anti-predator beteende, kapacitet att äta naturlig mat och högre överlevnad i odlingsmiljön.  Efteråt följde sedan innan någon timmes diskussion och ett studiebesök till Forshaga-fällan.