Död ved

Foto: Anders Tedeholm

Foto: Anders Tedeholm

Åsa Enefalk rapporterar från källaren: “Det här är ett par porträtt på årsungar av öring, som kläcktes förra våren i Barlingshultsälven i Arvikatrakten. De är bara 7-8 cm långa. Just nu finns de i de stora konstgjorda bäckarna i källaren på Karlstads universitet. De deltar i ett experiment där vi vill finna svar på varför öringungar gärna gräver ner sig på vintern. Vi vill också ta reda på om tendensen att gräva ner sig påverkas av närvaro av farlig rovfisk, eller av att det finns andra gömställen (ris och pinnar). Det är fantastiskt att se dessa små fiskar simma så snabbt och smidigt i femgradigt vatten. Vi människor är definitivt inte överlägsna i alla situationer!”

Sedan en tid tillbaka pågår ett labexperiment i vår strömakvarieanläggning. Under vintern har man observerat att juvenil lax och öring byter från att vara dagaktiva till att vara aktiva på natten. På dagen ligger de ofta nedgrävda i mellanrummen bland stenar och grövre grus, för att endast komma upp nattetid för att tex. äta. I vårt experiment har öringar möjligheten att ligga nedgrävda i grovt substrat (i hinkarna på bilden t.v.) eller gömma sig i död ved. Vi testar hur de utnyttjar desa möjligheter under dagen och på natten i närvaro och frånvaro av en predator (en lake). Laken befinner sig uppströms på andra sidan av ett galler. Öringarnas positioner bestäms med hjälp av en mobil PIT-läsare (bilden t.h.) samt genom observationer. På natten använder vi IR-lampor och en IR-kamera för att observera öringarna.

Idag spikade Åsa Enefalk sin licentiat avhandling med titeln “Effects of fine woody debris on juvenile brown trout (Salmo trutta) and drifting invertebrates”. Avhandlingen kan läsas på DIVA. Åsa kommer att hålla sin licentiat föreläsning den 29:e april, kl 10.00, i sal 11D 227. Alla är välkomna!

“A stream is defined, after all, as flowing water. Its inhabitants are the product of millennia of adaptations to the unique selective pressures created by this dynamic environment. Imagination is key for many of us who have studied fish feeding in swift water.”  skriver John Piccolo med flera i förordet till Environmental Biology of Fishes special nummer om drift-feeding: “Behaviour and Ecology of Drift Foraging: From Theory to Practice“.

En handfull NRRV-relaterade artiklar är med i specialnumret:

*Food and space revisited: The role of drift-feeding theory in predicting the distribution, growth, and abundance of stream salmonids.

*Day and night drift-feeding by juvenile salmonids at low water temperatures.

*Familiarity with a partner facilitates the movement of drift foraging juvenile grayling (Thymallus thymallus) into a new habitat area.

*Woody debris and terrestrial invertebrates – effects on prey resources for brown trout (Salmo trutta) in a boreal stream

*Parasitic freshwater pearl mussel larvae (Margaritifera margaritifera L.) reduce the drift-feeding rate of juvenile brown trout (Salmo trutta L.).

Åsa Enefalk speglar sig i pinnarna i Karlstads Universitets strömrännor.

Idag höll Åsa Enefalk ett intressant och uppskattat seminarium med titeln ”Effects of fine woody debris on brown trout”. Hon började sitt föredrag med en genomgång om den ekologiska teorin bakom öring och död ved. Död ved, eller ”fine woody debris” (pinnar!) som Åsa forskar om, kan påverka öringen och dess tillväxt på flera olika sätt. Pinnarna kan ge skydd från strömmen, vilket minskar energiåtgången och därigenom kan öka tillväxten. Veden kan också ge avskärma en öring från andra öringar och på så sätt minska mängden konflikter mellan fiskarna. Genom att inte slösa lika mycket tid och energi på att slåss kan fisken ägna sig åt att tillväxa. Den döda veden utgör också habitat för öringens mat – bottenfauna – och ger fisken skydd från predatorer. Men för mycket ved är inte heller bra. En massa ved kan bli ett problem vid jakten på maten och om fiskarna istället för att ha lite koll på varandra irrar runt i en vedlabyrint, för att plötsligt stöta på varandra kan det leda till mer aggression.

Åsa berättade sedan om hennes forskning runt dessa här teorier. Hon beskrev både ett laboratorieförsök i källaren på Kau och ett experiment i utomhusrännor i Finland. Hon har sett att öringen gärna uppehåller sig i veden och bekräftat att veden påverkar fiskens beteende. Tidiga resultat pekar på att sambandet mellan ved och tillväxt inte alltid är glasklart. En intressant aspekt av resultaten var hur fiskarnas inbördes rang påverkar hur de drar nytta av och beter sig i veden. Till exempel var aggressiviteten hög för fiskar med hög rang, både i miljöer med väldigt lite och väldigt mycket ved men mindre med mellanstora tätheter av ved. För fiskar med låg rang utgjorde dock även mycket ved ett skydd från aggressivitet.

På tisdag kommer Åsa Enefalk, doktorand vid Karlstads Universitet, hålla ett seminarium med titeln “Effect of fine woody debris on brown trout and stream invertebrates”. Seminariumet ges klockan 13:15 i rum 5F416 på KAU. Alla är välkomna! Större grupper föranmäler sig till john.piccolo@kau.se.

Vårens seminarie-program kan förresten läsas under kalenderfliken på bloggen och bjuder på flera väldigt intressanta föredrag.

Åsa Enefalk rapporterar från Finland:

“Min forskning handlar om att ta reda på om öringar mår bättre när de bor i bäckar där det ligger pinnar, kvistar och annan fin död ved – och om de mår sämre utan dessa trevliga inslag i sin hemmiljö. Just nu håller jag på med ett experiment där unga öringar får simma i konstgjorda bäckar, vissa med knippen av meterlånga pinnar i vattnet, vissa utan. Hur tar man då reda på om öringarna mår bra eller dåligt? Ett sätt som används mycket är att väga och mäta dem innan och efter försöket. Öringar som växer fort antas ha det bra – för öringar är det verkligen en fördel att växa sig stor på kort tid. Ju större fisk, desto fler romkorn, och desto större chans att föra sina gener vidare. För öringhanar går det bättre att få para sig om de är stora.

Men tänk om mina öringar aldrig någonsin använder de där pinnarna jag har lagt i? Tänk om det beror på något helt annat om de växer fortare i bäckarna med pinnar – det kanske råkar finnas mer mat i just de bäckarna, eller så väljer de att vara i någon del av bäcken som är utan ved, men bättre än ställena där de ved-lösa öringarna står… Hur tar man reda på om fisken gömmer sig i veden, om den knaprar i sig insekter som kryper på veden, eller om den blankt struntar i veden?

När det gäller maten kan man faktiskt magpumpa fisk. När man ändå söver den en stund för att väga och mäta kan man också suga ut maginnehållet med en liten spruta. Sedan är det ”bara” att kolla om de uppätna krypen matchar krypen på veden (som man också tar prov på).
När det gäller var fisken är någonstans är det lurigare. Som tur är finns det en fantastisk teknik som kallas PIT (passive integrated transponder). Det är små elektroniska chips inkapslade i glas. Resultatet blir ett märke som ser ut lite som en lakritspinne, som kan ligga i fiskens bukhåla utan att störa, och som kan läsas av med en antenn när man kommer tillräckligt nära. När märket läses av får man reda på den unika kod som just det märket har – den fiskens ”namn” om man så vill. Ordet ”passive” betyder just att märket inte ”gör” något förrän antennen är tillräckligt nära för att ”väcka” det. Eftersom jag är biolog och inte fysiker tänker jag inte försöka förklara närmare hur det går till. Poängen är i alla fall att PIT-märket inte behöver något eget batteri, utan kan läsas av år efter år om man så vill.

Just det här experimentet gör jag i Finland tillsammans med fiskforskaren Ari Huusko. Här har vi ordnat så att PIT-antennerna är byggda som en ögla som går ner under botten på bäcken, tvärsöver bäcken, och sedan upp över vattenytan och tillbaka. De registrerar varje gång en fisk simmar igenom öglan för att komma till eller från veden. Det kan man kalla stalking på hög nivå!”

Enheterna som utgör mellansteget mellan PIT-antenn och dator.

Så här kan det se ut på dataskärmen som tolkar signalerna från PIT-antennerna. Uppe till höger simmar en fisk förbi en antenn, och koden kommer upp på skärmen. Till vänster är det en annan fisk som simmar förbi en annan antenn.

Åsa Enefalk berättar om sin forskning: “Öring gynnas av död ved i vattnet. Att ta reda på hur mycket och på vilket sätt är kärnan i min forskning. Det kan vara en stor utmaning ute i naturen där öringen påverkas av många faktorer förutom den döda veden. På lab i Karlstad finns möjligheter att kontrollera allt utom mängden död ved, och jag har just avslutat ett försök här. Nu kommer jag att starta upp ett försök i norra Finland, där jag fått chansen att använda en anläggning med konstgjorda bäckar utomhus. Det blir ett bra komplement till labförsöket, eftersom anläggningen i Finland är större och ”semi-natural”, dvs öringarna får leva av de byten som finns i de konstgjorda bäckarna, och vattnet kommer från en närliggande sjö. I detta försök kommer jag först och främst att titta på tillväxt, och se om öringar med död ved i vattnet tillväxer bättre. Jag har gjort ett första besök, och nu ligger videpinnar och öringyngel i bäckarna och ”gottar till sig” inför experimentstarten i augusti.”

Några av de konstgjorda bäckarna i norra Finland.

På väg till och från anläggningen mellanlandade jag i Uleåborg, en stad som liksom Karlstad är grundad av Karl IX, byggd på ett floddelta och känd för sitt laxfiske. En skillnad är att i Uleåborg finns ett stort vattenkraftverk mitt i stan, och därmed en imponerande fiskväg genom stans stadspark.

Det finns konstgjorda bäckar i källaren på Karlstads universitet – vårt så kallade strömvattenakvarium. Under hösten har årsungar av öring fått möta olika miljöer i dessa bäckar. Syftet har varit att undersöka effekten av död ved, i detta fall grenar och kvistar av björk. En av rännorna fick ta emot massor av björkris, en annan litegrann, och en tredje inget alls. Fiskarna videofilmades, och hypotesen är att de gynnas av död ved, mer ju mer som finns. Öring är en aggressiv fisk som gärna slåss med andra öringar, men som lever efter idén “syns inte, finns inte”. När det finns gömställen – t ex i nedfallet ris – minskar antalet slagsmål och öringen kan spara energi. Man har också kunnat se på större öring att aktivitetsnivån sjunker då det finns död ved – fisken vilar mera. När resultaten av detta experiment är färdiganalyserade kan de ge en fingervisning om detta även gäller ung öring.

Ett vanligt beteende hos ung öring i miljöer utan ved – att ligga och trycka i bottengruset. Bild från strömvattenakvariet.